tisdag 29 december 2009

Vem ska bestämma hur länge man ska amma?

Av Marit Olanders

Dagens Nyheter skriver om totalitära amningsideologer idag efter att ha lyssnat på Ekots inslag om att amningen minskar i Sverige. De totalitära amningsideologerna är personer för vilka det är ett problem att kvinnor helammar allt kortare tid i Sverige.

Men Hanne Kjöller vet bättre. Hugo Lagercrantz har berättat för henne att amningsrekommendationen är till för folk i u-länderna. Han ser inget skäl att helamma efter fyra månader i Sverige.

Hur kan Hugo Lagercrantz, eller Hanne Kjöller för den delen, ta sig rätten att avgöra om kvinnor bör amma eller ej? Det handlar nämligen inte om vad totalitära amningsideologer tycker, det handlar om att kvinnor tvingas börja med tillägg eller slutas amma helt tidigare än de hade tänkt sig. En del berättar sina historier i kommentarer här på Amningsbloggen. På lösa grunder har vårdpersonal eller andra i föräldrarnas omgivning prackat på dem bröstmjölksersättning i stället för att ge dem stöd och hjälp med amningen. I Ekot berättade Sofia Zwedberg att 80 % av kvinnorna ville helamma, medan bara 56% har kvar helamningen på fyramånadersdagen. Och det blir färre för varje år.

Amningshjälpen tar i dag emot så många som är besvikna, ledsna och har dåligt samvete för att de i god tro har följt råd som lett till att amningen har börjat krångla. Som så gärna vill slippa mecket med ersättningspulver, nappflaskor och kanske sessioner vid bröstpumpen, som vill kunna hala fram tutten och mätta sitt barn. Det går ju att komma tillbaka till helamning. Men det är inte så lätt alltid.

Jag tycker att folk ska få amma hur kort eller länge de vill. Att man ska ha möjlighet att göra det. Alltså är det mig Hanne Kjöller, ledarskribent på Sveriges största morgontidning, avser med "totalitär amningsideolog". Totalitär betyder allrådande, allomfattande eller diktatur. Det är en kraftfull anklagelse mot oss som vill att kvinnor ska ha en reell möjlighet att göra ett fritt val angående amning eller ej.

måndag 28 december 2009

Dubbla budskap hos Nestlé


Av Marit Olanders

Jag kollade också vad Nestlé skriver om amning.
De har hängt med lite mer i vad som skrivs och till skillnad från Semper har de fattat att man inte längre kan använda allergier som ett argument för amning. Nestlé skriver förstås att bröstmjölk är bäst och allt det där, men har också stoppat in en mening om amning som "gammal, praktisk kvinnokunskap". Jag vet inte hur det är med er, men i mitt huvud dyker det upp en bild på en gumma i sjalett, min farmors mor på en svartvit bild från 1937, typ. I genusmedvetenhetens 2009 är knappast gammal kvinnokunskap något som motiverar unga föräldrar till amning.

Sen påstår de att de har "information" om amning och jag får inte ihop det med att de faktiskt får in mer pengar ju mindre barn ammas. Här är uppgifterna mer föråldrade och det står om "mjölkkamrarna" innanför bröstvårtan, något som senare forskning visat inte finns.
Mer vilseledande är kanske att de kallar utdrivningsreflexen för tömningsreflex. Hoho, ett ammat bröst blir aldrig tomt! Det har man vetat inom läkarvetenskapen sedan 1970-talet åtminstone!

När man kommer fram till sidan om mat för den ammande mamman blir Nestlé vältaliga. Amning kräver bra och balanserad mat, påstår företaget. Man ska äta DHA, folat, järn och jod. Sill och blodpudding blir det och här gör sig farmors mor påmind igen. Och vadå kräver? Visst är det bra att äta sunt, men det spelar ingen roll för amningen. Det är inte bättre med bröstmjölksersättning om man skulle råka leva på skräpmat.

Typiskt för barnmatsföretagen är de dubbla budskapen, amning är bra men bara om du äter sill och blodpudding eller som Semper, amma efter barnets behov, men det är onormalt att amma mer än nio gånger per dygn. Här kommer en till, ord för ord från Nestlés sida: "Fisk är bra. Men bara om du väljer rätt fisk." Här skräms Nestlé indirekt med miljögifterna, som även den amningsfientliga artikeln i Expressen i höstas hänvisar till.
"Genom att fördela maten jämt över dagen håller du ditt blodsocker stabilt och det behövs för att orka med långa dagar (och även nätter)." Behöver man inte stabilt blodsocker om man inte ammar? Behöver man inte orka lika mycket om man inte ammar?? Det beror förstås helt på hur jobbig eller ojobbig amningen är.

Det finns också en sida som säger sig ta upp problem. Händer upp alla som lyckas lösa sina problem genom att enbart läsa på den här sidan. Ärligt - den är inte sämre än många handböcker i barnuppfostran, men det är illa nog. Nestlé tar upp smärtsam amning, svamp, för mycket mjölk men blandar ihop det med spända bröst efter förlossningen (och ger ingen som helst lösning, skriver bara "tack och lov är detta oftast bara ett tillfälligt problem under den första tiden efter förlossningen" Jaha liksom?). I avsnittet om mjölkstockning får man verkligen veta hur kass man är, då har man inte "tömt" (igen!) brösten tilräckligt, eller så har man fel amningsställning eller felaktig sugteknik eller så har man varit för stressad eller oroad. Stress och oro är en vanlig bakomliggande orsak till att kvinnor slutar amma.

Slutklämmen på problemsidan tar priset i grenen dubbla budskap. Här kommer ännu ett argument som amningsfienderna brukar ta upp:
"WHO menar att i stort sätt [sic!] alla kvinnor har förmåga att amma sitt barn. Nästan alla problem vid amning kan lösas med bra rådgivning." Det är ett träffsäkert hån mot den som kämpar med smärta och ångest, skuld ytligt förklädd till tröst. Det är ju inte Nestlé man blir arg på utan WHO. Det är också en mening som vi i Amningshjälpen beskylls för att sprida.

Det amningsfienderna använder som argument mot amning; allergi är inget argument, amning motverkar jämställdhet, miljögifter i bröstmjölken samt att man menar att WHO är en lobbyorganisation som vill tvinga kvinnor att amma, alltihop finns i Nestlés text.

söndag 27 december 2009

Här kommer mina synpunkter, Semper!

Av Marit Olanders

"Dina synpunkter är viktiga", skriver Semper på sin hemsida. Men jag skickar inte mina synpunkter till Sempers konsumentkontakt, jag skriver dem här i stället.

  1. Bröstmjölk är inte bara lika med mat. Genomgående i Sempers text om bröstmjölk används ord som mat, måltid och ätrytm.
  2. Fem timmar mellan amningarna eller fem amningar per dygn är inte normalt. Människans mjölk är den tunnaste av alla djurarters, och människan är också det mest sociala djuret av alla. Den magra mjölken gör att barnet vill komma till bröstet ofta. Då får det täta chanser till samspel med mamman. Jag vill mena att det är ansvarslöst att påstå att så glesa amningar är normalt. Det ökar risken att barnet inte får så mycket mjölk som det behöver och att mjölken sinar.
  3. Det stämmer inte att barn av sig själva börjar vilja amma på bestämda tider "efter några månader". Naturligt för barn verkar vara att amma med mycket täta intervall upp till åtminstone ett och ett halvt års ålder. Visst kan barn amma med glesare intervall. Det finns alltid skillnader mellan olika individer. Men det är inget som kan upphöjas till allmän regel,. Tvärt om kan ju föräldrar till barn som fortsätter att vilja till bröstet av olika anledningar i månad efter månad tro att något är fel, när deras barn beter sig fullkomligt normalt och förväntat.
  4. En full mage behöver inte betyda lång ostörd nattsömn och en tom mage behöver inte betyda störd nattsömn. I en studie i Australien fann man att ett barn ville amma igen en timme efter att det hade ätit 175 g mjölk, medan ett annat banr stod sig 8 tiummar efter att ha fått i sig så ligte som 35 g. När Semper påstår att "en full mage brukar betyda en lång, ostörd nattsömn" riskerar de underminera kvinnors tilltro till sin förmåga att mätta sina barn, alldeles i onödan.
  5. De flesta barn sover inte hela natten vid 3-4 månaders ålder, som Semper påstår. Enligt den australiensiska studien ammade barn lika ofta om nätterna vid 1 månad som vid 6 månader, i genomsnitt 1 till 3 gånger per natt. Just vid 3-4 månader upplever många att deras barn får ett ökat intresse för omvärlden, att de inte ger sig tid att amma på dagen och tar igen det med fler amningar på natten.
  6. Nattamningen brukar inte alls försvinna av sig själv vid 6 månaders ålder, och att kalla det "nattmålet" anspelar dessutom ännu en gång på att det skulle vara mat när barn kan vilja till bröstet av alla möjliga anledningar som inte alls nödvändigtvis har med hunger och mättnad att göra. Att det står "nattmålet" i bestämd form på flera ställen visar ju också att det bara är EN amning per natt som Semper anser är acceptabel, när många barn i själva verket helt vill amma fem-sex eller tio gånger per natt i perioder.

lördag 26 december 2009

Varför ammar inte kvinnor så mycket som de önskar?

Av Marit Olanders

Allt fler avbryter amningen eller börjar med tillägg allt tidigare. Skulle man tro Expressen så vore det väl det ett tecken på att svenska mammor inte längre går på lögnerna om amning. Men idag berättar Ekot att 80 % av gravida kvinnor i Stockholm önskar att amma helt. Många får inte sin önskan i uppfylld. Bara 56% ammar helt när barnen är 4 månader enligt Socialstyrelsens statistik. Stockhoms läns landsting undersöker varför. Det ska bli spännande att se vad de kommer fram till.

söndag 20 december 2009

Bastian och fru Aiuola

I samma ögonblick som Bastian såg henne, var han nära att överväldigas av en önskan att rusa fram till henne med utbredda armar och ropa "Mamma! Mamma!" Men han behärskade sig. Hans mamma var död sedan länge och kunde så klart inte finnas här i Fantasien. Men tanten här hade samma underbara sätt att se på en ...
— — —
Och sedan tog han ett bett av han ett bett av frukten och kunde genast konstatera att detta var det godaste han någonsin ätit. Och sedan smakade han på en annan frukt, och den var ännu godare.
"Smakar det?" frågade kvinnan och såg uppmärksamt på honom.
Bastian hade munnen full och kunde inte svara med ord, så han fick nöja sig med att nicka.
"Gläder mig", sade kvinnan, "för jag har verkligen bemödat mig med detta. Men ät dig nu riktigt ordentligt mätt!"
Bastian tog en tredje frukt och den var rena fulländningen. Han suckade hänryckt.
— — —
Och sedan tog han ännu en frukt. Han tog ett bett, och som vanligt kändes det som om den frukt han just åt av, var den godaste av dem allesammans. Han blev litet bekymrad när han upptäckte att det bara fanns en kvar.
"Vill du ha fler?" frågade fru Aiuola, som tydligen hade märkt hans bekymrade blick. Bastian nickade. Då började hon plocka frukter från hatten och dräkten, tills skålen var full på nytt.
"Växer de här frukterna direkt på din hatt?" frågade Bastian häpet.
"Min hatt?" upprepade fru Aiuola och såg oförstående ut. Men sedan brast hon ut i ett hjärtligt skratt. "Så du tror att det jag har på huvudet är någon slags hatt?" skrattade hon. "Nej du, min vackre lille pojke, alltsammans växer ut från mig självoch är delar av mig. Precis som dina hårstrån. Så då förstår du kanske hur glad jag är över att du äntligen har kommit hit — det är därför jag blommar upp på det här viset. Om jag vore ledsen och nere skulle det vissna och gulna alltsammans. Men glöm nu inte bort att äta, pojke!"
"Jag vet inte om jag kan", sa Bastian förläget, "Det känns ju inte riktigt riktigt, alltså, att äta sådant som komer fårn någon annan."
"Varför det?" undrade fru Aiuola. "Små barn ammar ju sin mor och dricker hennes mjölk. Och det är något av det finaste som finns."

Från Den oändliga historien av Michael Ende, Berghs 1984, från tyskan av Roland Adlerberth

torsdag 17 december 2009

Gap- och välkomstfreflexen

Den norska boken "Amming -til deg som vil amme" av Elisabet Helsing och Anna-Pia Häggkvist som kom förra året börjar med en liten ordlista över nyord och fyord. Ordlistan är givetvis på norska eftersom boken inte finns översatt till svenska (än) men en hel del ord går att använda på svenska.
Fyord är ord som vi använder utan att reflektera över det, men som kan förmedla ett annat budskap än det man tänkt. Hit hör "måltid" om amningsstund som bortser från att amning har andra kvaliteer än bara mat, och "snälla barn" om barn som sover för mycket och äter för lite.
Bland nyorden hittar jag "gap- och välkomstreflexen" om en viktig reflex. På engelska heter den enligt författarna "extrusion reflex" och det som avses är när barnet gapar upp och räcker ut tungan mot bröstet och formar tungan som en skål, redo att ta tag om bröstet med munnen.
Uttrycket sätter fokus på att det finns ett särskilt moment i barnets sökande efter bröstet när det är precis redo att ta ett stort tag. När man ser gap- och välkomstreflexen för man snabbt barnet jättenära bröstet så att det kan ta tag. När barnet gapar upp på detta sätt är det redo att börja dia.

Massor med läsning i Amningsnytt 4/09!!

JOBBA OCH HELAMMA
I den svenska amningsnormen ingår bland annat uppfattningen att det inte går att fortsätta amma när man har börjat jobba. I andra länder med kortare föräldraledighet är det mycket vanligt att man amar längre än ledigheten räcker.
Cecilia Olin helammar sonen Harry samtidigt som hon agerar lysmasken Lucia i SVT:s barnsåpa Hotell Kantarell. Amningsnytt ger tips på hur man går tillväga om man vill kombinera jobb och helamning.


ATT INTE KUNNA AMMA — VAD BETYDER DET?
Cecilia Kauppi granskar fenomenet ”att inte kunna amma”.
Är det att ”inte kunna amma” att ha ett sugsvagt barn? Flyttas man över från kategorin ”kvinnor som inte kan amma” till kategorin ”kvinnor som kan amma” om barnet senare lär sig sugtekniken?
Är det bara helamning som räknas som att kunna amma?
Har kvinnor som ger upp amningen haft ett reellt val, eller har de avfärdats med ett ”du kan nog inte amma” – när i själva verket kunskap, stöd och kanske lämpligt läkemedel hade fått amningen att fungera?
Jag var en mamma som inte kunde amma.
Cecilia Kauppi fick själv höra att hon hade lättmjölk i brösten och nog inte kunde amma. Nu har hon ammat tre barn under olika förutsättningar.


WHO:S TILLVÄXTKURVOR TILL BARNHÄLSOVÅRDEN
Sveriges Kommuner och Landsting håller på att ta fram elektroniskt baserade tillväxtkurvor som ska vara enhetliga för hela Sverige. Elektroniska system för tillväxtkurvor ska innehålla WHO:s tillväxtstudie för banr 0-5 år samt den ena av två svenska referenser.
WHO:s tillväxtkurvor visar barns optimala tillväxt, inte bara ett genomsnitt av en befolkning.
Att ammade barn hoppar mellan linjerna på viktkurvor som ritats efter ickeammade eller blanduppfödda barn är välkänt. Man hör ofta om ”amningspuckeln” de första månaderna, då ammade barn går mycket snabbt upp i vikt. Men sett utifrån WHO:s kurvor är det alltså denna snabba viktuppgång de första månaderna som är normen för mänsklig tillväxt.
Mindre känt är det kanske att efter de allra första månaderna så är ammade barn slanka barn. Det innebär att linjerna på tidigre kurvor visar på högre vikt än optimalt. Barn som ammas kan se ut att växa för sakta när de i själva verket växer precis som de ska.


GOTLÄNNINGAR AMMAR MEST I SVERIGE
Svenska barn ammas allt mindre. Fler barn får tillägg tidigare och fler avvänjs från bröstet tidigare. Det visar Socialstyrelsens statistik. Men på Gotland ligger amningen stabilt.
Ett av fyra barn på Gotland helammas vid sex månaders ålder, men bara ett av åtta barn i Sverige som helhet. Vårdpersonal på Gotland jobbar aktivt med amningsfrågor, och har gjort i många år. Bland annat finns en samordningsgrupp för hela vårdkedjan och nästan alla Gotlands BVC-sjuksköterskor har gått kursen i amning och bröstmjölk vid Uppsala universitet.



Mer i Amningsnytt 4/09:
Nationell amningskommitté bildad

Äntligen har Sverige en nationell amningskommitté bestående av myndigheter, yrkesgrupper och andra organisationer. På invigningsdagen på Livsmedelsverket diskuterades bland annat existensen av det s k ”smakfönstret” — dvs om huruvida barn är extra mottagliga för nya smaker vid fyra månaders ålder eller ej.

Gör övertalning att fler ammar?
I media finns en föreställning om att fler började amma mer på 80-talet än tidigare p g a de nya medicinska rönen om bröstmjölkens överlägsenhet. Men även på 1960- och 70-talen ville de flesta kvinnor amma. Däremot kan de medicinska rönen ha motiverat läkarna att bry sig om amningen, skriver Marit Olanders i Amningsnytts ledare.

Varför ammar turkiska invandrare i Danmark så lite?
Den frågan ställde sig den danska sjuksköterskan och amnignsexperten Ingrid Nilsson. Hon intervjuade turkiska invandrare i en förort till Köpenhamn och åkte till de samhällen i Anatolien, Turkiet, där många av kvinnorna kom ifrån. Resultatet är kanske förvånande.

måndag 14 december 2009

Vilka ingår i amningslobbyn?

Av: Eva-Lotta Funkquist

Lars Jalmert är barnpsykolog, mansforskare och professor i pedagogik vid Stockholms universitet. I en artikel i SvD idag säger han så här:

– Det finns en stark amningslobby i världen som förespråkar amning under lång tid. Det är i och för sig ett smidigt sätt att föda upp barnet på. En del mammor kan av olika skäl inte amma och det är inte något som barnets utveckling påverkas negativt av.

Och jag undrar Lars Jalmert, vilka är med i den där lobbyn? Är det WHO du menar? Annars kan jag inte komma på någon direkt resursstark organisation som uttalar sig med entusiasm om amning. Dessutom Lars, att säga att utebliven amning inte påverkar barnets utveckling negativt på något sätt innebär ett uteslutande av väldigt mycket forskning och kunskap. Du kanske menade att barn som inte ammas inte blir mer allergiska än ammade barn, eller vad menade du?

lördag 12 december 2009

Vem får bestämma vad andra känner?

Av: Eva-Lotta Funkquist

Jag läste häromdagen en artikel om hur rekommendationerna har ändrats om huruvida barnet ska sova på rygg eller mage. Den amerikanske barnläkaren Benjamin Spock var den som verkligen lyckades sprida budskapet att spädbarn mår bäst av att sova på mage. Den Folkliga traditionen hade annars varit att ha barnet att sova på på rygg. Redan på 40-talet uppmärksammade en patolog i New York att barn som dog i plötslig spädbarnsdöd oftare hade sovit på mage. Han startade en hälsokampanj där han avrådde från magpositionen, men den stoppades av en barnläkare med bland annat argumentationen: föräldrar som låtit sitt barn sova på mage kunde få dåligt samvete. Användes argumentationen om förmodat dåligt samvete för att rättfärdiga uppfattningen bland barnläkare att magpositionen var den rätta och tog man då till argumentation som man visste skulle bli svår att försvara sig mot? Ska man ta sig rätten att bestämma vad andra människor kommer att känna och anpassa spädbarnsinformation (om t.ex amning) efter det? Är inte det att förminska föräldrars förmåga att fatta beslut i frågor som rör deras barn? Klicka på rubriken om du vill läsa artikeln.

torsdag 10 december 2009

När jag började dricka ekologisk mjölk.

Gästbloggare: Heidi Aalto, tvåbarnsmamma och barnmorskestudent.




Flera år sedan var jag på besök på ett naturbruksgymnasium som hade öppet hus, min kära storebror studerade där. Det var ett stort gymnasium med diverse djur som finns på bondgårdar och det var många människor där den dagen. Det var även öppet hus hos de olika djuren så att vi stadsbor fick gå in till grisarna, korna osv. och hälsa på i deras lagårdar.

När jag kom in till korna stod de flesta där i sina bås, men i ett bås låg en stor ko på sidan. Hon råmade så högt att det lät över hela lagården. De andra korna råmade också då och då men inget liknande detta, hon flämtade samtidigt häftigt. Jag såg genast att det droppade lite blod från kons baksida. Jag är ingen expert på kor men jag förstod att hon just fått en kalv. Då hörde jag någon som svarade på hennes råmanden. På andra sidan av den stora byggnaden hittade jag kalven, i en stålbur. Varje gång kon råmade svarade kalven.

När jag fick reda på att om man köper ekologisk mjölk får kalven vara tillsammans med sin mamma kände jag mig lite bättre, men min bättre pålästa lillasyster upplyste mig om att de ekologiska kalvarna ändå bara får dia i 3-4 dagar. Men det kanske är bättre än ingenting.

Senare var jag på resa i Ecuador och hälsade på en kusin till mina barns pappa. Kusinen Augusto bor med sin familj i Malacatos, ett litet samhälle som knappt kan kallas by men är otroligt grönt, varmt och vackert. De ville bjuda oss på färsk mjölk från korna . Vi fick vandra ganska länge längs bergsluttningen och kom till slut fram till korna där vi skulle hämta mjölken. Här skulle jag gärna vara ko tänkte jag och tittade ut över den gröna, lummiga utsikten. Korna gick och betade med varsin kalv i diverse olika storlekar. De var ett gäng på ca 7-8 stycken. När man ville ha lite mjölk separerade man kalven från kon med ett litet staket över natten så att mjölken kunde samla sig lite. Det hade Augusto gjort kvällen innan. De kunde se varandra hela tiden men verkade ändå upprörda och visade det tydligt och högljutt. Efter mjölkningen släpptes kalvarna till mamman igen. Vilka lyckliga kalvar det var som skuttade fram och genast hittade spenarna igen, de tyckte uppenbarligen att natten varit hemsk. Den äldsta av dem var lika stor som sin mamma, men var precis lika förnärmad som de andra över att ha blivit separerad från sina spenar en natt.

Jag frågade om de brukade slaktas men fick till svar att inte så ofta, man hade ju inte så många. Ibland ramlade de och skadade sig eftersom detta område var otroligt brant. Då tog man genast tillvara på allt kött. I ärlighetens namn brukade man väl slakta dem då och då också, men så länge man hade dem såg man ingen anledning att separera kalvarna från korna.

Snacka om ekologiska kossor!

tisdag 8 december 2009

Det är säkert att föda hemma

Av: Eva-lotta Funkquist

I Holland föds en tredjedel av alla barn hemma. Det är lika säkert att födas hemma som att födas på sjukhus om förlossningen bedöms som en "lågrisk" förlossning. Klicka på rubriken om du vill läsa mer

måndag 7 december 2009

Lita på dig själv

Av: Eva-Lotta Funkquist

- Lita på dig själv och inte på alla råd, säger Hugo Lagercrantz till alla föräldrar i senaste numret av Föräldrar & barn (12 09). Sen ger han sju beska droppar mot de vanligaste föräldrafelen. Föräldrar ska inte sätta bebisen framåt i barnvagnen, föräldrar åker för mycket på semester, låter tv:n vara barnvakt och köper för mycket leksaker, enligt Hugo. Han menar också att föräldrarna ska våga prova femminutersmetoden, köpa böcker istället för leksaker och inse att babysim mest är för uttråkade föräldrar.

Hugo (64!) ger själv inte råd, nej han berättar för moderna föräldrar hur det ÄR utifrån bland annat forskning. Men jag tror nog tyvärr att han mest säger hur det ÄR enligt honom, utan forskning. Om föräldrar känner att det är jobbigt med femminutersmetoden och inte vågar använda den, är väl just det ett tillfälle då de ska lita på sig själva och inte på auktoriteter, eller?

Och du Hugo, när du har nockat dina elever, säg mig, hur tror du då att de ska komma ihåg vad du lärt dem?

söndag 6 december 2009

En del hälsoråd består inte - och tur är väl det

Av: Eva-Lotta Funkquist

Jag har en bekant som är född på fyrtiotalet. När han var i fjortonårsåldern fick han många småhål i tänderna och hans tandläkare lagade dem frenetiskt. Min bekant var bekymrad över alla småhålen och frågade tandläkaren vad han kunde göra för att undvika dem.

- Oroa dig inte för det där du, sa tandläkaren lugnande. Det upphör så fort du börjar röka.

lördag 5 december 2009

Vilken psykologisk teori grundar sig femminutersmetoden på?

Av: Eva-Lotta Funkquist

Behaviorismen hade starkt genomslag i Europa och USA i början av 1900-talet. Ivan Pavlov blev då världsberömd för sina försök med hundar och sin beskrivning av den klassiska betingningen. Behaviorismen innebär ett mekaniskt sätt att se på människan och allt mänskligt beteende beskrivs som ett svar på en yttre påverkan. I mitten på förra seklet hävdade barnläkarna att mammor skulle få problem och "bortskämda" barn om de ammade så fort det skrek och istället rekommenderades de att vänta med att plocka upp barnet tills det log och i och med det belöna leendet. De är många kvinnor som fick barn under den perioden som idag kan vittna om hur de stått på andra sidan en stängd dörr och gråtande lyssnat på barnets förtvivlade skrik.

- Hur kunde jag var så dum att jag trodde på vad de sa? brukar de avsluta självförebrående.

Femminutersmetoden har också sina rötter i behaviorismen. Man behöver inte läsa mellan raderna. Så här skriver Berndt Eckerberg i en av sina broschyrer.

Ty vad är det man gör, när man på nätterna tar upp barnet när det skriker, tröstar det ger det mat, så att alla kan sova vidare? Jo, man belönar skriket med sin tröst. Och all beteenden som belönas tenderar att förstärkas - så fungerar vi människor. Vill man att barnet ska sluta skrika på nätterna måste man alltså sluta belöna skriken. Det är vad man gör med denna metod.
(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn över cirka arton månader, sid: 11)

Återigen får vi höra självberåelser. Hur kunde jag var så dum att jag trodde på vad de sa? , skriver föräldrar på nätet. Googla får ni se. Här är en röst: http://zoulmedia.wordpress.com/2009/04/07/femminutersmetoden/

fredag 4 december 2009

Det verkar så enkelt

Av: Eva-Lotta Funkquist

När man läser i föräldratidningarna om femminutersmetoden verkar det som om genomförandet av metoden är ganska enkelt. När man lyssnar på dem som har forskat på metoden kommer en annan blid fram. I ett forskningaprojekt i Uppsala lät man en barnsjuksköterska eller psykolog ringa upp föräldrarna varje dag i en till två veckor för att de skulle få förtroende för metoden. Berndt Eckerberg skriver så här i en av sina broschyrer:

Barn mellan 5 och 18 månader protesterar i genomsnitt en halvtimme första kvällen , men något längre om de är i 7-10 månadersåldern. Man måste vara beredd på att låta barnet skrika över en timme om det inte är tillräckligt trött vid läggningen och dessutom envist.

(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn från cirka fem till cirka arton månader, sid: 9)

onsdag 2 december 2009

Fler broschyrer som lär ut femminutersmetoden

Av: Eva-Lotta Funkquist

Det finns alltså några broschyrer som innehåller sömnrådgivning och som används inom barnhälsovården. Deras innehåll är till stora delar överlappande och budskapet är detsamma. De inleds med en beskrivning av sömnmönstret hos spädbarn, förskolebarn och vuxna. Därefter beskrivs hur barn kan lära sig somna och somna om själva. Sammanfattningsvis går detta ut på att barnet skall läggas, mätt och belåtet, vaket i sängen. Citat nedan kommer från en broschyr som har utformats i Uppsala, men som har använts även på andra håll. Den utformades för att delas ut till alla föräldrar när barnet är tre månader.

Och vi upprepar, vagga henne inte och låt henne inte suga sig till sömns vid bröstet eller flaskan. Lägg ner henne när hon är sömnig men innan hon har somnat in. Samma sak gäller som på natten. Hon kan lära sig att somna utan att Du behöver göra så mycket. (När barnet skall sova, 1998 sid: 11)

tisdag 1 december 2009

Broschyrer som lär ut femminutersmetoden

Av: Eva-Lotta Funkquist


Det finns några broschyrer som lär ut femminutersmetoden (som metoden kallas i folkmun) och som används på vissa håll i barnhälsovården. Ett par är skrivna av Berndt Eckerberg. Nedan ett citat från en av hans broschyrer.


En del barn trissar upp sig själva till ren desperation, kastar ut allt som finns i sängen och kan illvråla tills dom kräks. Då är det lätt att ge upp som förälder men det finns det ingen anledning att göra… och har barnet kräkts får man förstås byta sängkläder. Låter det grymt att låta barnet fortsätta skrika? Gör man inte det lär sig barnet att det måste skrika tills det kräks för att få som det vill och får ännu lättare att trissa upp sig till desperation i framtiden.

(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn över cirka arton månader, sid: 9)

söndag 29 november 2009

Sömnseminarium i Malmö

Av: Eva-Lotta Funkquist

Lars H Gustfsson, Marie Köhler och Tor Lindberg har anordnat ett sömnseminarium i Malmö. På seminariet kritiserade man de sömnmetoder som är i omlopp. Många från barnhälsovården, som ju lärt ut sömnmetoder i årtionden, var där. Åsa Bexelius, landskapsarkitekt från Stockholm, representerade föräldrarna, och hon föreslog att man skulle starta Sömnhjälpen, med Amningshjälpen som förebild.

Klicka på rubriken så kan ni läsa mer om seminariumet!

Så himla bra, det finns ljus i tunneln!

Kvinnorna skulle slippa få det fruktade cancerbeskedet

Av: Eva-Lotta Funkquist

SvD skriver återigen om mammografin. Klicka på rubriken. De positiva effekterna av mammografi är omdebatterade. Men eftersom det stora genombrottet i bekämpningen av bröstcancer låter vänta på sig, menar man att mammografikritikerna bemöts hånfullt.

Jag tycker återigen att det finns anledning att lyfta fram sambandet mellan amning och minskad förekomst av bröstcancer. Om kvinnor ammade så som var norm för hundra år sedan skulle förekomsten av bröstcancer mer än halveras. Läs här! Alltså, kvinnorna skulle inte bara överleva, de skulle slippa att få det fruktade cancerbeskedet. Varför förs inte det budskapet fram?

Man blir inte för gammal för att amma

Världens äldsta mamma, 70 år, firar sin dotters första födelsedag. Dottern har kommit till med hjälp av IVF. Mamman ammar, och planerar att amma tills dottern är "minst tre år".
Så även om de kvinnliga könsorganen åldras, så fortsätter brösten att fungera. Åldern har ingen betydelse för amningen.
Klicka här om du vill läsa mer.

Marit Olanders

lördag 28 november 2009

Jag vill så förtvivlat gärna amma

Av: Eva-Lotta Funkquist.

Vi får ofta frågor till Amningshjälpen från kvinnor som har amningsproblem som de upplever som oövervinnerliga, men som ändå när en längtan att få amningen att fungera. Ofta är de själva förvånade över kraften i sin längtan. Innan de fick barn hade de kanske inte alls tänkt på amningen eller föreställt sig de problem som sedan skulle uppstå eller trott att frågan skulle bli så viktig för dem. Omgivningen, kanske i all väl mening, upprepar att de ska acceptera situationen, njuta av sitt barn och inse att "alla faktiskt inte kan amma". BVC säger det, deras mamma, svärmor och kanske barnets pappa, vänner, syskon och andra mammor. Mamman känner sig ofta helt ensam sin längtan.

Någon beskrev det som att reptilhjärnan går igång. Kraften och önskan bara finns där och kan inte med rationella argument trängas undan. Ofta är önskan och känslan förenad med både skuld och skam. Skam för att hon inte accepterar sin situation och samtidigt en känsla av att "missunna" barnet ersättningen. Skuld för att hon inte tid insett att råden hon fått gjort amningsproblemen ännu större. Kanske har hon matat barnet med nappflaska och plötsligt vill barnet inte suga alls, utan bara skriker och krånglar.

Ibland är problemen lätt avhjälpta och ibland inte. Resan tillbaka till helamning kan vara lång och krävande och ibland inte ens möjlig. Jag önskar att det fanns mer hjälp att få för dessa kvinnor i den offentliga sjukvården. Men på vissa håll i Sverige är man faktiskt duktig på att hjälpa dem. En amningsmottagning som jag ofta hör gott om är Karolinska sjukhusets.

Kanske borde ammande kvinnor oftare bli arga och högljudda och kräva bra hjälp med svåra amningsproblem. För det är faktiskt så, att med rätt kunskaper och bra stöd kan kvinnor oftast komma till rätta med mycket svåra amningsproblem. Så här berättar en kvinna på familjeliv om när hon fick hjälp på Karolinska sjukhuset amningsmottagning.

torsdag 26 november 2009

Mer om psykopater och deras vilja

Av: Görel Kristina Näslund, journalist, författare, psykolog och medicine doktor. Näslund har gett ut flera böcker, bland annat om psykologi och om äpplen. Hon är en av grundarna till NAFIA (Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor).

Lika säkert som att jag själv skulle ha ammat ofta ifall jag hade haft lyckan att få ett litet barn, lika säkert är att jag blev häpen när jag läste Eva-Lotta Funkquists inlägg på bloggen den 5 november med rubriken ”Jag tror inte att psykopater har fått sin vilja fram som spädbarn”. Hon skriver att hon retat upp sig på min bok Lär känna psykopaten. Där står nämligen: ”För det tredje är psykopaten styrd av sina impulser och gör det han känner för, därför kan det bli många spontana och ogenomtänkta brott. Psykopaten klarar inte av att vänta: det han vill ha, vill han ha omedelbart och i det fallet liknar han ett spädbarn som gråter och vill ha mat med detsamma, annars känner det sin överlevnad hotad”.

Eva-Lotta menar att jag i denna text för fram att vi måste fostra våra barn genom att servera dem frustrationer från späd ålder.
Men stopp, här har det uppstått ett ledsamt missförstånd! Det är naturligt att små barn gråter när de är hungriga, det är naturligt att de inte vill vänta på maten. Jag skriver inte ett ord i min bok om att de bör eller inte bör få mat omedelbart. Hade jag bara haft den minsta aning om att mina ord kunde missförstås av någon skulle jag förstås tydligt ha uttryckt min ståndpunkt i amningsfrågan.

Jag är för fri amning, självklart, och jag har aldrig, aldrig ens snuddat vid den bisarra tanken att det skulle göra dem till psykopater. Det måste vara hemskt för barn om amningen är schemalagd. Spädbarn ska inte behöva ligga hungriga. Jag tror som du Eva-Lotta att lyhörda och följsamma föräldrar får välfungerande barn. Träningen i att kunna vänta en liten stund på middagsmaten fast man är hungrig kommer senare, när barnet är större.


tisdag 24 november 2009

Kan man amma om man fått den nya H1N1-influensan?

Ja det kan man. Klicka på rubriken!

VAD sysslar Allt för föräldrar med???

Det kom ett nyhetsbrev från föräldrasajten Allt för föräldrar.
"Tips för flaskmatning" står det som andra punkt. Jag tänkte på min efterlysning av ett oberoende forum för flaskmatande föräldrar härom dagen (länk här), något liknande den norska sajten Flaskeposten så jag gick in på länken.

Det är INTE tips. Det är INTE en redaktionell artikel. Det är såvitt jag kan se en "advertorial", dvs en annons som låtsas vara en redaktionell artikel. Det är ett känt nappflaskmärke som står bakom annonsen och nu tänker de försöka lura kvinnor att utsätta amningen för risker genom att spinna på jämlikhetsträvanden. Så här står det i texten i annonsen:
Dagens mammor har dock chansen att dela den underbara känslan av att mata ett varmt litet knyte med sin partner med hjälp av bröstpumpar och nappflaskor.

JA svenska föräldrar har rätt till information om flaskmatning, men från oberoende källor!
Tipsen som presenteras i annonsen handlar förstås inte om den fina kontakten med barnet man får genom matningen och hur man kan göra flaskmatningen mer amnignslik genom att låta barnet styra, ta pauser ibland och ta av sig själv och barnet kläderna medan man flaskmatar eller något sånt. Det handlar bara om hanteringen av sakerna runt omkring.
Det är bland annat därför det är så viktigt att informationen kommer från en oberoende källa, som har andra mål med sin information än att öka försäljningen.

WHO-koden artikel 5.1: Ingen annonsering eller annan form av reklam riktad till allmänheten bör förekomma när det gäller produkter som omfattas av denna kod.

Artikel 2 tar upp att koden omfattar bl a modersmjölksersättningar, nappflaskor och dinappar.

Allt för föräldrar, hör gärna av er och förklara hur ni tänker.

Marit Olanders

måndag 23 november 2009

Frågor som överraskar det omedvetna

Tor Wennerberg har skrivit i Psykologtidningen 10/09. Klicka på rubriken. Nedan ett utdrag.

Senare genom livet präglas vårt sätt att tänka och känna när det gäller anknytning, det vill säga hur vi förhåller oss till våra egna djupaste behov av känslomässig närhet och förståelse, av de särskilda ”villkor” för anknytning som rådde i våra första anknytningsrelationer. Så central är anknytningen, så absolut detta behov av att bevara det ursprungliga känslomässiga band som säkrade barnets fysiska och psykiska överlevnad, att vuxna personer med en otrygg anknytningshistoria tvingas bryta mot principerna för rationella och konstruktiva samtal när de tillfrågas om sina tidiga erfarenheter av anknytning. De språkliga avvikelser som otrygga vuxna visar prov på utgör en inre, mental motsvarighet till de otrygga beteenden som otrygga ettåringar uppvisar.

Kombinera amning och ersättning

Av: Eva-Lotta Funkquist

Ibland ordineras spädbarnet ersättning. Det kan bero på att det är förtidigt fött, har haft en svår förlossning, gått ner för mycket i vikt eller inte gått upp tillräckligt i vikt. Föräldrarna instrueras då ofta att först låta barnet amma och sedan mata till med ersättning åtta gånger per dygn. Det här är väldigt olyckligt eftersom det normaliserar väldigt glesa amningar. Mjölkmängden barnet ska få i sig vid varje matning blir då väldigt stor, vilket gör att barnet blir trött. Eftersom ersättning bryts ner långsammare än bröstmjölken spär det ofta på tröttheten. Efter några dagar brukar inte barnet vilja suga på bröstet alls.

För den som vill nå full amning brukar det därför vara bättre att amma ofta och mata till med tillägg kanske fyra gånger per dygn. Ammar barnet ofta (det kan faktiskt vara typ fyra gånger i timmen) så kommer det att suga mycket kortare stunder och därför blir den totala amningstiden kortare än om man ammar glest. En bra amningssignal att följa är att så fort barnet stoppar fingrarna i munnen lägga det till bröstet. Ibland kommer hon då att suga i femton sekunder och ibland i flera minuter. På det här sättet kommer bröstmjölken att öka (om det skulle behövas) till barnets behov och tillägget kan trappas ut. Om barnet t.ex har ordinerats 200 ml i tillägg kan detta ges på kanske fyra gånger under dagen och sedan trappas ned med kanske 50 ml/dag. Ibland får man ta det lite långsammare. Har barnet ordinerats väldigt stora mängder kan man behöva mata till oftare än fyra gånger per dygn. Om barnet matas med nappflaska är det alltid en risk att barnet snart föredrar den framför bröstet eftersom det rinner lite lättare genom den och eftersom det är annan sugteknik när barnet suger på nappflaska jämfört med när det suger på bröstet. Om mamman vill amma är det därför alltid bättre att mata till med kopp.

söndag 22 november 2009

Amning skyddar mot bröstcancer - men vem ska sprida det budskapet?

Av: Eva-Lotta Funkquist

SVD skriver idag att en oberoende expertkommitté vid USA:s hälsodepartement har gjort ett utspel. Man anser att antalet mammografier kraftigt kan minskas. Kvinnor under 50 år tycker man inte behöver gå på mammografi alls, och kvinnor mellan 50 och 74 tycker man bara behöver gå vartannat år. Man menar att nedgången i bröstcancerdödligheten tack vare mammografi är så liten att den inte överväger riskerna för att skada med överdiagnostik. Screeningundersökningar i USA av bröst och prostata omsätter över 20 miljarder dollar per år. Företagen som tjänar pengar på screeningundersökningarna har startat ett lobbykrig.

Amning skyddar mot bröstcancer. Enligt en studie skulle t.ex. förekomsten mer än halveras i västvärlden om kvinnor ammade såsom var norm för 100 år sedan. Halveras! Men vem ska sprida det budskapet när det inte finns några pengar att tjäna för penningtörstande företag?

lördag 21 november 2009

Ibland är det svårt att komma igen

Av: Eva-lotta Funkquist

Det är mycket ibland när man arbetar i vården. Jag kan komma på mig själv med att knacka på dörren när jag är på väg UT ur vårdrummet. Som om jag tror att det står någon där utanför som ska svara:

- Jadå, Eva-lotta, nu får du komma ut.

Man kan misstänka att det inte är ett speciellt förtroendeingivande beteende bland nyblivna och oroliga föräldrar. Det kan faktiskt kännas lite trögt i luften ibland efter en sådan händelse. Nu har jag hört talas om någon som är värre ute. Hon arbetar som barnläkare på ett av storsjukhusen i Stockholm. När hon lyssnar på nyfödda barns hjärtan får hon ibland leta länge för att hitta hjärtljuden. Hon är alltid noggrann så hon forsätter metodiskt över barnets bröstkorg. Även på höger sida och under nyckelbenen. Tillslut brukar en av föräldrarna försiktigt knacka henne på armen, peka på stetoskopet och bekymrat och undra:

- Brukar man inte ha den andra änden av det där i öronen då man lyssnar på hjärtat?

Tillåt mig gissa; efter en sådan händelser är det väldigt svårt att komma igen förtroendemässigt.

fredag 20 november 2009

Konformism kan vara ganska behagligt

Av: Eva-Lotta Funkquist

Idag blev det upprört vid kopiatorn. Två forskarkollegor började berätta om hierarkier, trångsynthet och ointresse att ta till sig ny kunskap som strider mot den man man själv bekänner sig till. Konformism (strävan efter harmoni med de värderingar som gäller i en grupp) ställer till det och om och om igen "bevisar" man hypoteser som man redan "vet" stämmer. Som den ene sa:

- Barns kroppar fullständigt skiter i att det finns olika teorier om varför inflammation uppstår, de blir inflammerade i alla fall.

Och då tänker ju jag genast på att i princip alla spädbarn i det västerländska samhället föds upp artfrämmande. Vem orkar ta till sig det? Och kan det leda till inflammation? I så falla kan man snacka om bias (metodfel) i inflammationsforskningen! Tänk om denna artfrämmande uppfödning kan leda till en systemreaktion och sen till inflammationssjukdomar? Ibland önskar jag att jag tänkte lite mindre. Konformism kan vara ganska behagligt.

torsdag 19 november 2009

Vad är fri amning 5?

Av: Eva-Lotta Funkquist

Det kommer som ett paket till alla kvinnor. Barnet ska amma var tredje timme, så fort det blir lite äldre kanske snarare var fjärde. Och ändå, det finns kvinnor som inte verkar mottagliga för det här paketet, de ammar sina barn hipp, som happ och hur som helst och verkar nöjda med det. För andra skapar den "påtvingade" reglerade amningen problem. Det kan vara allt från mjölkstockning till en bebis som inte vill suga alls, utan bara skriker och krånglar. Det verkar som om att vissa barn som ställs inför den reglerade amningen faktiskt helt enkelt väljer bort att amma alls.

Jag pratar om fri amning, eller mer korrekt om kontinuerlig digivningsstrategi, med mammor flera gånger i veckan. För några veckor sedan ringde en mamma om ett problem, jag minns inte var det var om. Häromdagen ringde hon tillbaka. Hon inledde samtalet:

- Djävlar, det funkade.

Hon menade den kontinuerliga digivningsstrategin. Det kan låta som hokus pokus och det kan låta som övermäktig. Om man redan tycker att all tid går till amningen så kanske det inte låter så tilltalande att bebisen vill äta ännu oftare. Men det är lite som att få till rätta knycket. Plötsligt bara fattar man hur man ska göra och börjar amma utan att man tänker på det, som om man gör det med ryggmärgen.

När en mamma har hamnat i en kaotisk amningssituation, kanske på grund av att barnet är sjukt, att hon själv är sjuk eller på grund av att hon och barnet varit separerade av andra skäl kan det förefalla orealistiskt och nästan som sten på börda att prata om barns ursprungliga digivningsmönster. Nedan är en berättelse från en mamma som, efter en svår amningsstart, till slut kom tillrätta med amningen, genom just kunskap om den kontinuerliga digivningsstrategin.

Nu, sedan en ganska lång tid tillbaka, så fungerar amningen bra och nästan helt automatiskt. Jag har för länge sedan blivit av med amningsnappen och det fungerar hur bra som helst. Jag ger lite ersättning en gång om dagen men ibland vill han inte ha. På natten när han vaknar till lägger jag honom vid bröstet och vi båda somnar om snabbt. Att jag inte gav upp utan fortsatte har gett med sig så mycket positivt, jag har kunnat sova bra på nätterna då jag liggammar, vi har fått så mycket närhet och värme mellan varandra och jag är övertygad om att amningen har läkt lite av min sorg över att vi var åtskilda i början. Amningen har också bidraget till att Arvid somnar lättare, ja den har fört oss nära varandra och jag är helt övertygad om att flaskan aldrig skulle kunna göra det på samma sätt. Det var som om det lossnade lite när jag insåg hur mycket han behövde suga för att bli tillfredsställd, att det inte bara handlade om mat utan även om tröst, närhet, trygghet och värme. Till en början tänkte jag bröstet mest som mat och att sugandet skulle ske var tredje,fjärde timme. Nu provar jag oftast bröstet först om han är missnöjd och låter honom bestämma hur länge och hur mycket han vill suga.

(citatet är tidigare publicerat i Amningsnytt 3 08)

Formula Fed America

Formula feeding is the longest uncontrolled experiment lacking informed consent in the history of medicine.

Frank Oski, M. D., retired editor, Journal of Pediatrics

Klicka på rubriken. Det finns en film under Who's Who.

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 18 november 2009

Amningshjälpen består av trångsynta fanatiker

Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: "Jag anser att amningshjälpen huvudsakligen består av trångsynta fanatiker."

Jag har hört att det här sättet att argumentera på skulle vara något typiskt svenskt och att man betydligt mer sällan använder invektiv på det här sättet i andra länder. Är det korrekt? Orsaken skulle vara att det råder strävan efter konformism (vara i harmoni med de normer som gäller i en grupp) i Sverige. Konformism påverkar människors förmåga att argumentera i sakfrågor. Om någon annan person har en avvikande åsikt från den konforma åsikt man bekänner sig till blir man lätt ilsken. När ens åsikter inte är väl underbyggda, utan valda i ett paket, tror jag att det är väldigt lätt att låta känslorna ta över. Man skapar sig "argument" genom att positionera motståndaren och låter invektiv och förlöjligande rättfärdiga dem. Att fästa epitetet fanatism på någon annans åsikter kan då ses som en projektion. På så sätt att kringgår man (inför sig själv) rimliga krav på att ens egna åsikter ska vara väl underbyggda.


Eva-Lotta Funkquist

Efterlyses: Oberoende flaskmatningsforum på svenska

Flaskeposten heter en norsk sajt för föräldrar som av en eller annan anledning flaskmatar sina barn. Flaskeposten har inga kommersiella intressen, vilket är en förutsättning för saklig information. Flaskeposten stödjer WHO-koden som begränsar möjligheten att marknadsföra bröstmjölksersättning för att främja amning. Men WHO-koden ger också flaskmatande föräldrar rätt till grundlig, saklig och aktuell information som tillvaratar flaskbarnens säkerhet och hälsa, en rättighet som Flaskeposten menar att norska myndigheter försummar idag.

Det är alltså inte reklam Flaskeposten efterlyser utan neutral och kvalitetssäkrad information från oberoende yrkesutövare och myndigheter.

Jag vet att det finns gott om flaskmatande familjer även i Sverige och jag önskar att det fanns en organisation för att stötta flaskmatande föräldrar även här.

http://www.flaskeposten.org/

Marit Olanders

tisdag 17 november 2009

Ovetenskaplig träning?

Ibland kommer det upp i hjälpmammesamtal att BVC poängterat att babyn ska träna genom att ligga på mage. Det finns tydligen en rekommendation som säger detta. Klicka på rubriken. Går man ut på föräldrasajter ser man att föräldrar ofta är bekymrade eftersom babyn "vägrar" att ligga på mage. Jag har aldrig sett någon vetenskaplig dokumentation kring rekommendationen och undrar så hur den har uppstått. Ibland poängteras att det är nackmusklerna som ska tränas, ibland något annat och ibland att bakskallen ska avlastas. Kan det vara så här: den ändrade rekommendationen om sovläge från mage till rygg gjorde att många spädbarn tillbringade så många timmar på rygg att de fick platta bakskallar? Istället för att då rekommendera föräldrarna att ha barnet i famnen mer för att avlasta bakskallen så rekommenderar man föräldrarna att barnet ska "träna" genom att ligga på mage.

Eva-Lotta Funkquist

måndag 16 november 2009

Tummen upp för mjölken!

Först tyckte Jennifer Lipton O'Connor att det var jobbigt att amma ute i offentligheten. När hon väl kom över det insåg hon hur befriande det var och så mycket enklare livet som mamma blev. Hon tyckte att det borde finnas ett tecken som man kunde visa ammande mammor som stöd. Hon lanserade idén i sin amningsgrupp. Gruppen kom fram till ett handtecken som kombinerar "tummen upp" med tecknet för "mjölk", som enligt Jennifer är en rörelse med handen som att mjölka en ko. Tummen upp för mjölken alltså - milk's up!

http://www.thenewbornbaby.com/milks-up

Detta är en amerikansk idé och nakenhet och bröst är betydligt mer tabu i USA än i Sverige. Använd inte milk's up-tecknet för att utestänga flaskmatande mammor. I själva verket behöver alla föräldrar till små barn stöd och uppmuntran i att känna sig som bra föräldrar. Man ska kunna röra sig fritt i samhället och ta hand om barnet på det sätt som stunden kräver var man än råkar befinna sig.

Marit Olanders

söndag 15 november 2009

Adapting the new WHO Growth Charts for use in the United Kingdom

The World Health Organisation brought out new growth charts for children 0-5 years old in 2006. These charts are based on breastfed children.

The UK Department of Health decided that that these charts would be used in the UK. They asked the Royal College of Paediatrics and Child Health to design a chart using the WHO data for use in the UK. They brought together a group so experts to do this.

Like many European countries, the UK had its own growth chart, based on UK babies. This chart included preterm data, so the decision was made to use the UK preterm data and the WHO chart from 2 weeks – which is why we now have a ‘UK-WHO chart’.

I was asked to join the expert group – my expertise comes from 20+ years as a Breastfeeding Mother Supporter and because I did my PhD work on breastfeeding mothers and routine weighing of babies. One of the things I did as part of the chart group was to lead focus groups of parents and of professionals. We asked parents about their understanding of the chart and what information they need, and we asked professionals to do plotting exercises on the old and new charts and tell us how they found the new design.

One of the most important ways the new UK-WHO chart *looks* different from our old UK chart is that the 50th centile (the line which shows the place where 50% of children are above and 50% are below in weight / height / head circumference) was a big thick line on the old chart. On the new chart it is a dotted line. This is because parents in the first focus group told us “We know our babies should grow on the big line in the middle of the chart”. This was causing many parents to worry about their baby if they were not on that line and to give them formula to try and get them in the ‘right’ place.

The new charts show that babies should grow well in the first weeks – the WHO centile lines are *higher* than on our old UK chart! But by the end of the first year, the lines are lower, showing that babies do not need to keep growing so fast. This means that children whose mothers were told ‘you really need to stop breastfeeding now your baby is 5 / 6 / 9 / 12 months because they are not growing fast enough – give them a bottle!’ are less likely to have this pressure. I have done the weights from a little girl like this and shown it to lots of health visitors and they agree that it looks different on the new chart and they would not be worried about this little girl (healthy, breastfed girl!) if they saw the weights on the UK-WHO chart.

There is so much to say about this! It was an exciting project. I think it was important that a breastfeeding supporter was included and that parents’ voices helped to shape the chart design! We did lots of educational material for training in the UK, and we also wrote notes for parents to have in their child health record book with their growth charts. You can see all our material online. The parents’ information is called ‘A5 foldout’ and there is an extra fact sheet for parents. You can find the charts at: http://www.rcpch.ac.uk/Research/UK-WHO-Growth-Charts -- there is a link to the training materials, too.

You can also read some of my research results in this paper which is free online.

I don’t know if you will have the chance to do something like this in Sweden, but I hope you find it interesting to know something about our work. Thank you!

Gästbloggare: Magda Sachs
Breastfeeding Supporter, The Breastfeeding Network, UK
UK-WHO Growth Chart Group

Spädbarn som är ledsna vill bli hållna i famnen

Det är så man får dem lugna, det är så man säger: det är ingen fara, jag finns här och ska skydda dig mot alla faror som finns i hela världen. Föräldrar tar barnet i famnen och tröstar intuitivt, ingen behöver tala om för dem att det är så man tröstar ett barn som är ledset och rädd. Ett barn som gråter framkallar sådan oro hos föräldrarna de bara inte klarar av att ignorera det. Och ändå; barnhälsovården har lyckats med konststycket att omtolka barnet, ge det ett nytt "biologiskt beteende" och förmå massor av föräldrar att ignorera barnet när det ska sova och är vettskrämt. Ibland förstår jag faktiskt inte hur det har varit möjligt. Klicka på rubriken så får du läsa ett exempel.

En dag tror jag att hela den här rådgivningen kommer att bli väldigt pinsam för barnhälsovården.

Och återigen: man kan använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp. Eller hur?

Eva-Lotta Funkquist

lördag 14 november 2009

(M)amma

Eva-Lotta Funkquist

Akta er killar



Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad, skrev Linda Skugge, och ju äldre jag blir desto säkrare blir jag på att hon har helt rätt.

Hon är nog jävligt förbannad.

Eva-Lotta Funkquist

Jodå, han överlevde – trots smilgropar

Jag har ammat mina barn i genomsnitt femton månader vardera. Och varit supernöjd med det. Visserligen blir det lite si och så med nattsömnen, men närheten uppväger allt. Jag är nog närhetsknarkare. Rent generellt.

Men det var inte alls givet att jag skulle bli en sådan amnings-fan. För redan de skälvande första timmarna med första barnet så var barnmorskorna där:

”Han har ett felaktigt grepp om bröstet. Titta, han får smilgropar, då suger han fel!”

”Men jag tror att han har smilgropar efter sin pappa”, försökte jag.

”Nej, han suger fel. Han kommer inte att få i sig något. Försök igen och går det inte så får vi ta ersättning.”

Sådär höll det på. Jag svettades i min kamp mot smilgroparna. Och ändå kände jag ju, att han sög ju visst. Han sög som sjutton.

När nattsköterskorna, som Gunnar och jag kallade för Kling & Klang efter Pippis jobbiga poliser, var i antågande med mjölkersättningen, så blockerade vi helt sonika dörren med en amningsfåtölj och låtsades sova.

Och när vi checkades ut från BB i Södertälje, hade lilla killen, som bara vägde 2900 gram när han föddes – faktiskt gått upp i vikt! Ett litet unikum, med smilgropar och allt.

Nu är han sex år och håller på att lära sig kinesiska. Tänk vad tiden går. Men smilgroparna har han kvar, liksom resten av syskonen. Och ingen av dem är speciellt svältfödda, tvärtom.

Hillevi Wahl

fredag 13 november 2009

Långa bröst är himla bra!

Min näst äldste kille, Movitz, föddes med en stor klase cystor på sin ena njure. Barnmorskan upptäckte det under sista ultraljudet i vecka 39. Ett helt vanligt ultraljud för att kolla att barnet hade tillräckligt med fostervatten, trodde vi.

Så det blev en stor chock att få se hur hans ena njure såg helt deformerad ut. Cystor, betyder inte det cancer? Skräcken var enorm. Tårarna var många. Och det blev många vändor till neurologen på Karolinska med vår pyttelilla bebis.

Vid de svåraste undersökningarna, när man stoppar in ett rör i urinröret och sprutar in kontrastvätska för att se hur urinet tar sig fram, då sa läkarna:

”Det vore bra om du kunde luta dig över röntgenbordet och amma honom, då gör det inte så ont. Tror du att du kan det?”

Om jag kunde! Och jag har nog aldrig varit så glad och tacksam över mina långa bröst som då.

Hillevi Wahl

Varför väcker amning så mycket sorg?

Argumentation på temat ni helt säkert känner igen: Flera utav mina väninnor har mer eller mindre blivit "tvingade" att amma av barnmorskor och dylikt. Det pågår en "hetsjakt" på mammor som väljer att inte amma eller för att de inte kan. Känslan av otillräcklighet, skuld och depression är inte helt ovanlig. Varför sån hysteri! Ett barn får samma kärlek och närhet av sin mamma även om hon väljer att använda nappflaska. Plus oxå att pappan kan vara nära sitt barn mer när det är litet och avlasta mamman.

Just den här argumentationen hittade jag som en kommentar till en artikel om att sju kvinnor hade blivit godkända hjälpmammor. Som framgår är kopplingen mellan artikeln och kommentaren väldigt otydlig. Argumentation av det där slaget gör mig fundersam. Varför så starka känslor och dessutom på ett ologiskt ställe? Vi har tidigare tagit upp Agnes Wolds mycket snarlika argumentation här på bloggen. Jag letar i mina böcker och hittar en tänkbar förklaring i Tomas Ljungbergs Människan, kulturen och evolutionen.

Den västerländska människan får inte bete sig som hon "vill" och det här leder till att hon hamnar i en outhärdlig existentiell situation. Om det finns någon förutsägbarhet i situationen kan hon skapa sig ett inre referenssystem som hon handlar efter och kan då ytligt sett verka välfungerande. Som ett exempel tar Ljungberg hur föräldrar "lär sig" att ta hand om sitt spädbarn. När man instruerar föräldrarna använder man ofta "biologiska" och "vetenskapliga" argument och hävdar t.ex. att det är bäst för barnet om det blir ammat i sex månader. Samtidigt kan föräldern få information om att amning efter sex månader inte är nyttigt (eller olämpligt av andra skäl). Amningsinformationen är noga reglerad så att man precis ska uppnå några önskade medicinska fördelar. Ytligt sett menar Ljungberg att korrigeringen av föräldrarna är vetenskapligt korrekt, men det finns en stor fara; först har man fråntagit människan hennes möjlighet att göra som hon "vill", sen omtolkar men hennes behov och bygger upp ett nytt "biologiskt" beteende hos människan. Lyckas man med detta så innebär det att man helt sopar människans existentiella fungerande under mattan. Detta får naturligtvis konsekvenser för hur hon mår.

När kommentatorn ovan nås av vad hon uppfattar som instruktioner om hur hon ska ta hand om ett barn värjer hon sig. Så "vill" hon inte göra. Känslan kopplas dock inte till lättnad och glädje över att hon faktiskt kan göra som hon vill (det står t.o.m. i artikeln), utan till skuld, depression och otillräcklighet. De förefaller som hon inte riktigt har kontakt med vad hon "verkligen vill".

Det finns dock människor som trots allt vågar göra som de vill, även då de kommer i kontakt med starkt tillrättavisande västerländska uppfattningar. Så här berättat Heidi, i Amningsnytt 3 09, om när hon fick ett förtidigt fött barn.

Jag ville ha honom hos mig hela tiden. Ibland tog personalen honom för att ta prover eller göra andra saker. Då skrek han och blev kall. Personalen började hota med kuvös. Men jag förstod att han skulle hålla sig varm om jag höll honom mot min varma hud. Lino ammade korta stunder. Personalen kom in och ville se när jag ammade och jag sa varje gång, "han har precis ammat". De tyckte att jag var ung och litade inte riktigt på att jag skulle klara det.

Eva-Lotta Funkquist

torsdag 12 november 2009

Hur länge ska man amma?

Det sköna med att ha fått sitt tredje barn är att man är mycket säkrare som mamma. Inte minst när det gäller amningen. Med första barnet kände jag mig verkligen som en ”fuskmamma”. Jag hade ingen koll på någonting. Och jag kände det som om jag fuskade big time varje gång jag stoppade in ett bröst i munnen på Elliot så fort han pep.

”Skriker han mycket?”, frågade folk.

”Neej.” sa jag.

Nej, tro sjutton det, när man har ett gigantiskt bröst instoppat i munnen hela tiden.

Det där skämdes jag för. För i vår kultur är det där fortfarande lite knäppt och konstigt. Men efter hand insåg jag att det snarare var genialiskt. För brösten finns alltid till hands. De glömmer man inte så lätt någon annanstans, eller tappar bort. De sitter där de sitter. Världens bästa tröst och törstsläckare.

Med andra barnet blev jag coolare och vågade stå för min fria amning lite mer. Jag ammade Movitz tills han blev ett och ett halvt år. Då ställde han sig raklång upp i sängen och rapade mellan brösten!

Okej, tänkte jag. Nu är det nog dags att sluta.

Hillevi Wahl

Klimakteriekärringa eller amma-mamma?

Jag är alltså 44 år – och ammar fortfarande. Det är lite märkligt när ens skolkompisar är på väg in i klimakteriet och blir mormödrar och farmödrar på löpande band. Och här sitter jag, med en liten unge vid mitt bröst och det känns som om livet bara har börjat. Ibland tror jag själv att jag är på väg in i klimakteriet, ni vet dagar när stressvärmen sveper över kroppen. Men jag tror, ärligt talat, inte att man kan gå in i klimakteriet medan man ammar (det kanske en expert kan svara på). Så jag antar att det är vanlig trebarnsstress.

Hillevi Wahl

Nu ska ni få en ammande överraskning!

Hej, jag heter Hillevi Wahl och är journalist och författare. Min första bok ”En fuskmammas bekännelser” var Sveriges första bloggbok. Efter det kom, ”Från fuskmamma till supermamma”, ”Hjälp, jag ska bli tvåbarnsmamma” och ”Tjocka tanten rockar fett”.
2006 kom min romansuccé ”Kärleksbarnet” som till stor del handlade om min uppväxt som alkoholistbarn. Till våren kommer uppföljaren ”Hungerflickan”.

Jag har hunnit bli 44 år och har tre barn, Elliot 6 år, Movitz 4 och lilla Lykke som är 18 månader.

För övrigt är jag i dag nästan larvigt lycklig med min Gunnar. Utan honom skulle jag inte ha skrivit en enda bok. Och kanske inte ens haft ett enda barn. Han är världens bäste man. Jag brukar säga att jag borde klona honom och sälja honom på Blocket!

Läs gärna min blogg!

Obs! Det kommer snart mer med Hillevi.

Audre Lorde sa

It´s not our diffrences that divides us, it´s our inability to recognize, accept and celebrate those diffrences.

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 11 november 2009

Ibland ser man inte skogen

För ett år sedan anordnade jag och några kolleger en konferens om vård enligt kängurumetoden. Vi hade bokat dyra föreläsare från jordens alla hörn, som kom och berättade om sin mycket viktiga forskning, under två hela dagar. Sist av alla hade vi bett en pappa att berätta om hur det var när han känguruvårdade sin lilla nyfödda dotter dygnet runt medan mamman under flera dagar vårdades på en intensivvårdsavdelning. Efter konferensen var det hans föredrag alla pratade om. Vi förstod att hans berättelse, som för oss som arbetar med vårdmetoden framstod som vardag (väldigt välberättad sådan), faktiskt var bland det mest osannolika publiken kunde föreställa sig ske i ett land med resurser att köpa den dyraste sjukvårdutrustning som finns. En av de andra föreläsarna var Melvin Konner. Så här skrev han på sin blogg efteråt.

"But probably the high point of the meeting was the last talk, by a father who mounted the stage with his ten-month-old daughter. She had weighed 1800 grams; her mother was incapacitated after a cesarean. The nurse-midwife came in and told the young man to take his shirt off. Then she put the baby on his chest. “If you need me,” she said, “press that red button.

He was terrified, as I would have been. He didn’t sleep that night. But, gradually, he came to realize that he could do it. He was relieved when his wife could take turns with him, but by then he felt like a father who could care for his baby, not a stranger staring at a sickly-looking creature shut up in a glass box."

Om du vill läsa hela blogginlägget, klicka på rubriken.

Eva-Lotta Funkquist

Passivitet och förtröstan i att staten ska fixa allt


Jag saknar USA i några avseenden, skriver Annika Hamrud i sin bok queerkids. Hon vill själv välja sitt sammanhang, bosätta sig i en stadsdel där hon vet att inte bara människorna som bor där är progressiva, utan även myndigheter och hälsovård. Hon vill att det sociala ska vara politiskt. Hon skriver:

"Men ändå. Jag kan fortfarande inte förstå varför inte svenska resursstarka människor skapar sina egna liv, och varför de inte hjälper varandra och andra mindre resursstarka. Passiviteten och förtröstan i att staten ska fixa allt finns i alla klasser och drabbar dem som inte passar in. Alla som inte passar in i den svenska helyllemallen marganiliseras." (sid 125)

Eva-Lotta Funkquist

tisdag 10 november 2009

Närhet med en tvååring

Hoppa studsa klättra springa
Full fart hela tiden
Busa brotta kittla krama
Härligt att busa tillsammans

Dagens enda amning sker i lugn och ro
Tiden stannar med dig och mig
Gemenskap och lycka, värme och trygghet
Är något av det som fyller oss

Tung och trött ligger du mot mitt bröst
Nattens välling suger du i dig
Rullar sen ner bredvid mig i sängen
Varm och go somnar du om så sött

Maja Öberg

Gästbloggare Maja Öberg bor i Stockholm och är mamma till Olivia två år. Klicka på rubriken om du vill läsa mer av och om henne.

Vem är inte trött på lögnerna om amning?

Jag är också trött på lögnerna om amning sa Marit. Vem är inte det undrar jag? Det här mejlfrågan fick jag igår. Jag har fått mammans tillåtelse att lägga ut den på bloggen.

Hej!

Jag har en dotter som är sju månader. Innan hon föddes såg jag amning som något naturligt som alla mammor gör, jag visste inte vad ersättning var. Sen föddes min lilla My. Hon vägde 4105g men gick ner 10%, så på BB skickade dom hem oss med ersättning utan några råd om vart amningen skulle komma in i bilden. Redan där kände jag att jag måste misslyckats som mamma. Vi slutade med ersättningen efter tre dagar för att ge amningen en chans, men jag hade svårt att känna mig trygg med amningen, och på BVC sa dom att alla mammor inte kan amma sina barn trots att My gick upp 500g i veckan.

Efter det har vi haft ett par jobbiga perioder, då My bara vill amma efter att hon sovit, eller bara i ett tyst mörkt rum. Och innan jag har hittat lösningar på problemen som vi haft har jag ringt BVC, som alltid har gett mig rådet att sluta amma och börja med ersättning. Först när My var 6 månader började jag känna mig helt trygg med amningen, att det är något som fungerar jätte bra, som både jag och My har ett stort behov av och att det är något vi ska fortsätta med så länge vi vill oavsett vad någon annan säger. Min dotter är en jätte fin, stor och frisk tjej, så det finns alltså egentligen ingen anledning att tro att amningen skulle varit något problem.

Hur som helst så var vi på BVC förra veckan och där pratade vi lite om mat. Våran sköterska gav mig rådet att inte amma på dagen till förmån för mer vanlig mat. Jag har dock svårt att se att detta skulle fungera för min My för oavsett hur mycket gröt och puré hon äter så vill hon ändå amma varannan timme. Sedan berättade jag att jag ammar ungefär 4 gånger varje natt, och att det fungerar bra för oss, att vi inte har kört någon "somna-själv"-träning. Våran sköterska sa då någonting om att amning på natten skulle hämma tillväxthormonet. Jag tror att det skulle ha något med insulinet att göra. Då jag har varit väldigt intresserad av vad som är naturligt för ett litet barn och inställd på att barn har ett behov av nattamning långt efter sex månader så blev jag förvånad över att detta skulle vara ett problem som vi överhuvudtaget borde ha i åtanke.

Jag är därför intresserad av att höra hur ni ser på att amningen skulle
hämma tillväxten.

Hälsningar
Anna

Eva-Lotta Funkquist

måndag 9 november 2009

Hallå Falun, vad är det som händer?

Sju helt splitt nya hjälpmammor har blivit till i Falun! Grattis Anouk, Cecilia, Ingrid, Tove, Maria, Solveig och Vanessa! Klicka på rubriken om du vill läsa mer eller se hur en hjälpmamma ser ut.

Och du som funderar och funderar på att bli... det är ju så himla kul. Och man behöver ju inte lämna ut sina kontaktuppgifter till någon främmande om man inte vill, utan bara fortsätta att vara den där som alla i bekantskapskretsen ringer till men samtidigt ha lite mer kött på benen, eller mer mjölk i tuttarna kanske vore en bättre liknelse. Det är ju livskunskap som man har användning för på så många sätt!

Här hittar du provet! Under -om oss och -föreningsinfo.

Eva-Lotta Funkquist

Att ge namn till ett barn

Vad tänker en nybliven mamma på när hon ammar sitt barn? Hon tänker kanske på barnets framtid. Ska det lilla knytet bli ett älskligt och begåvat barn? Och sedan en aktiv och utåtriktad tonåring? Som får vänner, skaffar ett bra yrke och bildar familj så småningom?

En förälders första viktiga uppgift är att ge barnet ett namn. Om jag finge råda en förälder skulle jag säga: Uttala olika namn och tänk efter hur det känns att säga dem. Själv är jag svag för namn som börjar på E! Namn som Eva, Erik, Edvin, Esbjörn, Elina, Ellinor och Estrid. Jag är mer än nöjd med att mina egna bonusbarnbarn heter Edith och Elias.

Vad är det som är bra med namn på E? Därför att när man säger dessa namn formar sig munnen till ett leende. Pröva själv att säga Eva och säg därefter Ylva. När vi säger Ylva, Yrsa, Yngve och Ulla blir det något ansträngt över munnen, den ler inte längre. Det har mig veterligen inte forskats på namnets betydelse för hur mycket kärlek barnet får -- föräldrar älskar naturligtvis alla sina barn oavsett vilket namn de har råkat ge dem -- men jag skulle inte bli förvånad om Erik och Ellinor möter mer spontan välvilja från sin omgivning än Ylva och Yngve.

Ett namn är en kinkig sak. Namnet ska vara en del av barnet för resten av livet. Fel namn och okänsliga skolkamrater hittar något att retas för. Många föräldrar vill ge barnet ett unikt namn, kanske för att låta andra veta att just denna lilla unge är en alldeles särskild liten människa. Vilket det också alltid är. Jag har läst -- men minns inte längre var – att många barn med ovanliga namn växer upp och går in för ovanliga karriärer. Det kan vara så att det unika namnet känns förpliktande, man vill fylla det med något speciellt.

Görel Kristina Näslund

Görel Kristina Näslund är journalist, författare, psykolog och medicine doktor. Hon har gett ut flera böcker, bland annat om psykologi och om äpplen. Näslund är en av grundarna till NAFIA (Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor)

söndag 8 november 2009

Hallå Ånge, vad är det som händer?

Amningsstatistiken för barn födda 2007 har kommit. Det är dyster läsning eftersom nedgången fortsätter. Dyster, men spännande läsning. Jag gillar statistik och kan glo i evigheter och förvånas över vad mycket man ändå kan se i alla tabeller. Amning är en klassfråga, i universitetsstäderna ammas det mest. Men det finns lysande undantag. Det verkar som att risken för kort amning är mindre om orten med lite lägre utbildningsnivå ligger norrut. Pajala är ett exempel. Där ligger man alltid högt i amningsstatistiken. Men 2007 får Pajala stryk. Jag väljer att se amning vid ett årsålder som mätålder. Jag vet inte om det är det mest rättvisa, men jag har fått för mig det. I hela riket ammas bara 17,7 procent av barnen vid ett årsålder, trots att det alltså är den ålder (eller längre) som man rekommenderar amning till i Sverige. Men denna taffliga procentsats stämmer inte på Ånge. Där ammas det mest i Sverige; 64,6 procent av alla ettåringar ammas (64,6 procent!). Tittar man tillbaka ett par år ligger Ånge högt då också och nu är man på väg ännu högre.

2005: 58,4 procent
2006: 57,0 procent
2007: 64,6 procent

Nå, hur många barn föds det i Ånge? Jag hittar inte den uppgiften, men om man tittar på hur många barn som går i förskolan och skolan så verkar det födas ungefär 100 varje år. Så nu är min fråga Ånge, vad är förklaringen till denna fantastiska amningsstatistik?

Eva-Lotta Funkquist

Amning skyddar mot allergi

Det har av någon anledning varit en hel del tjafs om det här med amning och allergi. Agnes Wold är väl den som är mest aktiv och ibland får man en känsla av att frågan har gjort henne lite upprörd. Amning, forskning och sjukdomar är en svår fråga eftersom man av etiska skäl inte kan lotta fram grupper: ammar, ammar inte. Forskningen blir behäftad med så kallade bias. Ett exempel på bias är att i västvärlden så ammar högutbildade mycket mer än lågutbildade. Allergier är vanligare bland högutbildade och då kan det faktiskt bli så galet att det i forskningen ser ut som om amning ger allergier. Men naturligtvis: samtidig förekomst är inte samma sak som orsak. Svåra metodproblem till trots, det finns forskning som visar att amning skyddar mot allergier. I en dansk studie kom man fram till att den mest effektiva dietrekommendationen för att förebygga allergier är exklusiv amning i minst 4 till 6 månader och undvikande av komjölk och fast föda under åtminstone de första fyra månaderna. Högriskbarn som inte ammas bör ges specialersättningar.

Eva-Lotta Funkquist

Tvåminutersmetoden är också ett övergrepp!

Barnhälsovården slingrar och krånglar. Men nej Marina, metoden blir inte humanare för att du säger att föräldrarna ska titta till barnet med två minuters mellanrum. Det är också brutalt. Ett barn som är ledset vill upp i famnen och det är oerhört skrämmande för ett litet barn att föräldrarna inte plockar upp det när det är ledset. Det strider på samma sätt som femminutersmetoden mot Fn:s barnkonvention. Du försöker bara invagga föräldrarna i tron att det är ett humanare sätt att tvinga barnet att somna på.

Eva-Lotta Funkquist

lördag 7 november 2009

Vad är fri amning 4?

Alla däggdjur har sitt eget digivningsbeteende. Så kallade intermittenta digivare ger ungen di med flera timmars mellanrum. Ungen hålls gömd i ett bo. Mjölken har hög protein och fetthalt, så att ungen snabbt kan få sig de kalorier den behöver trots att den diar sällan. Kaninen är ett exempel på en intermittent digivare.

Kontinuerliga digivare har sin unge i konstant kroppskontakt under den första tiden. Ungen diar mycket ofta, upp emot flera gånger per timme. Distunderna kan vara flera minuter eller några sekunder. Diandet är ett sätt för ungen och mamman att umgås och om ungen blir skrämd eller har ont vill den suga. Mjölken är vattnig och har låg proteinhalt, så att ungen inte ska få i sig för mycket kalorier under det frekventa sugandet. Människan är ett exempel på en kontinuerlig digivare.

Eva-Lotta Funkquist

Förspilld kvinnokraft

Uttrycket gjorde mig ledsen när jag hörde det. Förspilld kvinnokraft. Det handlade om sömnad och handarbete, en kvinnlig tradition sedan årtusenden tillbaka. "Men nu kan vi ju köpa grytlappar för en tia i närmsta varuhus, så det är förspilld kvinnokraft att tillverka egna", sa någon. Jag tänkte på alla vackra, roliga och kreativa grytlappar jag sett i alla färger och material. Och sen tänkte jag på hur det kunde se ut i fabrikerna där låglönegrytlapparna syddes.

Jag tittar i boken med svarta vaxdukspärmar med titeln Marits utveckling i min mors välbekanta skrivstil. På två lösa lappar främst i boken står långa rader med tal. Det är min viktutveckling. Två gånger i veckan vägdes jag, hela mitt första år. 104 vägningar, noggrant införda på pappren och ett värde per vecka på den förtryckta viktkurvan med reklam för "diflaskor".

Det är vad jag kallar förspilld kvinnokraft.

Marit Olanders

fredag 6 november 2009

Rekommendationen följs av allt färre

Hösten 2003 ändrades den svenska rekommendationen om enbart amning från att ha varit 4-6 månader, dvs att man borde börja ge barnet annan mat än bröstmjölk någon gång mellan 4 och 6 månader, till att bli att bröstmjölk räcker som enda mat i 6 månader (för det mesta). Med den gamla rekommendationen kom det att bli en förskjutning mot att alltfler introducerade mat vid 4 månader.
Barn som får bara bröstmjölk i sex månader håller sig statistiskt sett lite friskare än barn som får annan mat från och med 4 månader, vilket denna studie visar.

Helamningsrekommednationen har dock fått mycket kritik, där inte minst av debattören Agnes Wold som gärna påstår att 6 månaders helamning är fullkomligt meningslöst i Västvärlden och har fått göra det i flera stora media de senaste åren.

Och vad det nu beror på så är det allt färre barn som enbart ammas vid sex månader, enligt Socialstyrelsens senaste statistik. Från och med år 2004 är definitionen för "enbart ammad" ändrad - nu får inte längre enstaka smakportioner räknas med, vilket de fick tidigare. Av barnen som föddes 2007 var det bara 12,3% som fick enbart bröstmjölk de första sex månaderna.
Även om man börjar räkna från år 2004, och bara använder sig av den nya definitionen så sjunker förekomsten av enbart amning vid sex månaders ålder. Även vid andra mättillfällen sjunker amningsförekomsten. Enbart amning minskar mest, men även om man räknar ihop enbart och delvis amning blir det en minskning. Utom vid ett års ålder.

Marit Olanders

När ska man börja med större bitar i barnets mat?

Argumentation på temat ni helt säkert hört: Det är viktigt att barnet börjar äta mat med större bitar vid ungefär 8 månader, annars kan det bli svårt att vänja barnet vid större bitar. Klicka på rubriken om du vill se ett exempel.


Det här kan ses som en form av disciplinering av det slag som den franske vetenskapsfilosofen Foucault har beskrivit. Grunden är den västerländska människan tidsuppfattning. Tiden är en karriär. Olika stadier inrättas och människan är i alla projekt på väg mot ett mål som åtskiljs av delmål med ökande svårighetsgrad. Det här är bokstavligt talat guld för barnmatsföretagen eftersom de kan tillverka barnmatsburkar som manifesterar att barnet har klarat ett delmål. För åttamånadersbebisen finns det naturligtvis burkar med lite större bitar i. Det finns inget vetenskapligt stöd för att barn som inte äter större bitar vid en viss ålder skulle kunna få problem med att äta större bitar, men myten skapar stress hos föräldrar och Amningshjälpen får ofta frågor om barn som uppfattas som "sena" i sin matkarriär.


Den som undviker barnmatsburkarna kan naturligtvis spara massor av pengar.


Eva-Lotta Funkquist


torsdag 5 november 2009

Jag tror inte att psykopater har fått sin vilja fram som spädbarn

Jag läser en bok av Görel Kristina Näslund. Hon brukar var klok, men nu retar jag upp mig. Det här har jag retat upp mig på förut när andra har skrivit om det. Boken har den informativa titeln Lär känna psykopaten. Den innehåller alla möjliga listor och punkter som ska få läsaren att känna igen en psykopat. Så här står det på ett ställe:

"För det tredje är psykopaten styrd av sina impulser och gör det han känner för, därför kan det bli många spontana och ogenomtänkta brott. Psykopaten klarar inte av att vänta: det han vill ha, vill han ha omedelbart och i det fallet liknar han ett spädbarn som gråter och vill ha mat med detsamma, annars känner det sin överlevnad hotad.... Växandet och mognadsprocessen innebär att människan lär sig uppskjuta en njutning."

Det här tror jag är en västerländsk tankefälla. Vi tror att vi måste fostra våra barn genom att servera dem frustrationer från späd ålder. Därför ligger det väldigt nära till hands för oss att vända på resonemanget. Om barnet aldrig lär sig skjuta upp en njutning så kan det utvecklas till en psykopat. När curlingdebatten rasade som värst hävdade t.ex. Bernt Hougaard just detta.

Anknytningsforskningen visar att det är precis tvärtom. Lyhörda och följsamma föräldrar får välfungerande barn. Så snälla, sluta att jämföra psykopater med spädbarn.

Eva-Lotta Funkquist

Det finns många organisationer där mammor hjälper andra ammande mammor

Jag levde lite i tron att det mest var La Leche League där ute. Så oupplyst av mig. Det här är en brittisk organisation som fungerar ungefär som Amningshjälpen.

Eva-Lotta Funkquist

onsdag 4 november 2009

Då måste du ge barnet gröt

Jag fick just ett samtal från Östergötland (lite omgjort av sekretessskäl). Bebisen hade först gått upp 400 gram per vecka. De senaste veckorna hade viktutveckligen stannat av. Bebisen ville äta väldigt ofta. På BVC hade sköterskan sagt att bebisen måste ha napp eftersom den var så snuttig. Snuttigheten skulle i sin tur bero på mammans mjölk innehöll väldigt lite fett. Därför skulle hon ge tillägg. Bebisen vägrade flaska. Då tyckte sköterskan att mamman måste ge gröt. Bebisen hade inte fyllt tre månader. Mamman kände sig förtvivlad.

Eeeeh? Eeeeeeeeeh? Eh? Snälla alla Sveriges barnhälsovårdsöverläkare, min vädjan stavas FORTBILDNING.

Jag uppmanar alla mammor och pappor som ringer och som fått ovetenskaplig rådgivning kring amning att mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i sitt landsting. Gör det ni också vetja!

Eva-lotta Funkquist

Arbeta för kärleken

Jag har egentligen aldrig räknat efter, men om jag har hållit åtminstone sextio pappagrupper med ett snitt på tio deltagare så har jag i alla fall träffat sexhundra pappor vid det här laget. Troligen är det fler.

De flesta är nyblivna pappor, själv har jag tre i bagaget. Men arbetet får mig ofta att reflektera över mitt eget föräldraskap. Inte sällan funderar jag över hur jag själv tänkte när jag just hade blivit pappa för första gången, eller kanske snarare hur jag kände och kanske mer specifikt vad jag inte kände. Ett exempel på det var omgivningens förväntningar på min lycka. Där stod jag med sonen i famnen och omgivningen förväntade sig att jag skulle vara den lyckligaste killen i universum.

Det var ingenting som stämde med min egen upplevelse. Känslan var snarare jaha… Eller kanske hmm.. Och nu då? Tvärt om var jag oroad över att världen inte förändrades mer än den gjorde. Jag hade ju gått i ganska många månader och fått ryggdunkar och gratulationer som blivande pappa. Alla försökte verkligen göra mig till den där lyckliga killen.

Missförstå mig rätt. Jag var förstås glad, men den övervägande känslan efter förlossningen var snarare förvåning över att det inte kändes mer än det gjorde. Jag var inte ens särskilt utmattad eftersom min förstfödde ploppade ut i duschen medan jag duschade min kära över ländryggen med ljummet vatten för att lindra värken. Vi hade inte ens varit på avdelningen i tjugo minuter när jag fångade upp min son med bara händerna precis innan sjukvårdsteamet dök upp.

På BB vankade jag omkring med sonen i famnen medan H sov. Relationen började där, det inser jag nu, men det jag inte tänkte på eller hade kunskapen om då vara att relation är arbete och att kärleken till ett barn alltid uppstår om man bara kavlar upp armarna och vårdar barnet. Ingen hade sagt något om det. Istället trodde jag att det var något fel på mig eftersom känslorna var obefintliga eller åtminstone diffusa.

Självklart sa jag till alla att jag var jättelycklig och att det var underbart, för det var vad folk förväntade sig. Men jag var tveksam. Och innerst inne var jag istället lite ledsen, jag började verkligen ifrågasätta min lämplighet som pappa. Det hade kunnat sluta med dåliga cirklar om jag inte hade haft turen att vara litteraturintresserad. För jag hade precis läst en intervjubok med Gabriel Garcia Marquez där han sa någonting i stil med: ”Man älskar inte ett barn för att det föds utan för att man vårdar och ger det mat.”

Det var vackert sagt och mer överensstämmande med min erfarenhet. Pappakänslan, kärleken uppstår alltid men det tar olika lång tid för oss. Kärleken till ett barn uppstår genom att arbeta för den. Det är inget hokus pokus, det finns inga genvägar – bara närvaro och arbete för att skapa relation.

Den här historien har jag berättat för många av de pappor jag har träffat. Särskilt i de grupper där jag också träffar de blivande papporna innan förlossningen. Och det har hänt att de efteråt har tackat mig för att jag berättade. Och det säger jag inte för att berätta hur duktig jag är, utan för att jag tror att pappor i allmänhet funderar en del på det här och att det ibland kan bli ett problem trots att det är helt normalt att känslorna uppstår eftersom.

Frågan är vem som diskuterar det här med de pappor som inte går i pappagrupp. Det är ju ändå en rätt enkel sak att beskriva men som trots allt gör stor skillnad för den som känner så som jag gjorde.

Nils Pettersson

Nils Pettersson jobbar som frilansskribent, utbildare och föreläsare. Med tre barn i huset har det blivit naturligt att han också i sin skribentverksamhet intresserar sig för föräldraskapsfrågor. Han har också jobbat med pappagrupper sedan 2004 och numera föreläser han också om detta på olika platser runt om i landet.

tisdag 3 november 2009

Ibland kan jag tycka att någon borde ställas till svars

Idag träffade jag en kvinna som födde barn 1971. Förlossningen startade med en svår blödning eftersom moderkakan låg fel. Man sa att fosterljuden upphört och att barnet inte längre levde. Kvinnan sövdes och snittades. Man hittade två små barn som levde. De var kanske åtta veckor förtidigt födda. När mamman vaknade fick hon veta att barnen körts i ambulans till ett annat sjukhus som hade neonatalavdelning. Där vårdades barnen i fyra veckor. Hon fick aldrig hälsa på dem. Man gav henne tabletter så att bröstmjölken skulle försvinna. De sa att det skulle bli för jobbigt för henne att amma. Hon hade ammat tidigare, hon tyckte inte att det var speciellt jobbigt och hon hade tyckt om det. När hon skulle hämta hem barnen fick hon lämna in kläderna som barnen skulle ha på sig. Personalen klädde på barnen och lämnade ut dem vid bilen. Kvinnan vet fortfarande inte en enda detalj om vad som hände barnen på sjukhuset. Mammor som inte hade barn tidigare fick hälsa på inne på sjukhuset en gång för att lära sig att byta blöjor. Jag vet att det var vanligt att personalen hittade på egna namn till barnen, som de tyckte passade bra. Barnens sängplatser märktes med de namn som personalen hade hittat på.

Jag arbetar i vården och träffar många nyblivna föräldrar. Ganska ofta hör jag personal säga att de tycker att föräldrar har fått alldeles för mycket att säga till om. När jag hör berättelser, som den om mamman till tvillingarna ovan, får jag lite, lite förståelse för att de som har arbetat i vården länge kan uppleva det så.

Eva-Lotta Funkquist

Jag ÄLSKAR att amma

Det bor en amningsvän i mig. Mina tvillingar ammade jag i ett år precis, och dottern efter det ammade i två år. Jag ÄLSKAR att amma. Att jag inte ska ha några fler barn känns inte sorgligt alls, men att jag ammat för sista gången känns faktiskt lite melankoliskt.

Emma Hamberg

Emma Hamberg är är författare, illustratör, programledare och har bland annat skrivit boken Mossvikenfruar: chansen.