I öknen i Kalahari lever folket !Kung San. Barnen hos !Kung San ammas tills de är flera år gamla och lever i ständig närhet till många vuxna. All kärlek slösas på barnen. Det berättas om !Kung San i boken Det glömda folket i Kalahari. Följande citet är hämtat därifrån. Jag läste det för många år sen och tänker ofta på det.
Endast en gång såg vi ett barn som i ett anfall av vrede uppträdde aggressivt mot en vuxen. Det var en liten pojke på två eller tre år som hade blivit buren av Hidikwa, en av de äldre kvinnorna i gruppen, till det ställe där hon ville sitta. Där satt redan tidigare några av hennes väninnor. Vad som var anledningen till barnets utbrott fick vi aldrig veta, kanske hade han inte velat bli flyttad. I vilket fall såg han retlig ut och var på gränsen till att börja gråta. Han verkade dessutom obeslutsam om han skulle stanna kvar eller gå i väg. Han hade en käpp i handen och plötsligt började han slå Hidikwa i ryggen. Det kan inte ha gjort ont eftersom slagen inte var kraftiga och träffade läderskynket hon bar över axlarna. Hon vände sig om och tittade på honom med ett roat leende. Så tog hon tag i käppen och sade något till barnet. Sedan återvände hon till samtalet och han fortsatte att slå henne. Nu tog hon upp ett vedträ och pekade menade på honom. Men hon log fortfarande. Så vände hon sig om och fortsatte konversationen. När barnet började slå henne för tredje gången vände hon sig om, sträckte sig efter honom och knuffade ner honom i sitt knä. Samtidigt som hon milt tillrättavisade honom fortsatte hon att le. Snart skrattade pojken också och sedan satt han framför Hidikwa med käppen fortfarande i handen och började slå på marken i upphöjt lugn. Det var en exemplarisk lektion i konsten att med hjälp av skratt omvandla vrede till harmoni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar