Hon satt på trappen med sonen i famnen när jag kom. Den tryckande värmen hade fått mig att cykla dit. ”Nu har han inte sugit sedan sex i morse” hade hon snyftat i luren. Synen av bebisen lugnade mig genast. En alldeles nöjd fyramånaders bebis med nakna kerubben tittade nyfiket på mig medan jag parkerade cykeln. När jag satte mig bredvid dem gav han mig ett tandlöst leende för att sedan gnida ansiktet mot mammans tröja samtidigt som han dök ner i hennes famn och stack upp sina kerubben i luften. Vi pratade en stund och när sonen stoppade knogarna i munnen provade mamman att amma. Och sonen sög. Vi pratade vidare om svärmor i Libanon som sa att hon skulle mata med flaska, om hennes egen mamma som sa att hon skulle mata med flaska, och om barnets pappa som också sa att hon skulle mata med flaska. Hon hade faktiskt kastat ut honom. Han bodde inneboende hos släktingar.
– Jag måste kunna gråta när amningen inte fungerar, förklarade hon, och fortsatte, han tycker inte det, han tycker att jag ska mata med flaskan.
Sonen ammade igen. Mamman fortsatte att berätta om barnläkaren som sagt att
Sonen somnade, hon lyfte in honom till sängen och gick sedan för att sätta på kaffe. Lägenheten var perfekt städad. Innerdörrarna lyste vita och fläckfria. Vi drack kaffe, sonen vaknade och ville amma igen.
– Är det samma pappa till båda barnen, frågade jag. Hennes ögon avslöjade mitt sociala snedsteg.
-Jag är uppvuxen i Palestina, förklarade hon.
När jag cyklade hem tänkte jag på vad Liverpools legendariske fotbollstränare, Bill Shankly, en gång sa: ”En del människor tror att fotboll är på liv och död. Jag är väldigt besviken på den attityden. Jag kan försäkra dem, det är mycket allvarligare än så.”
Jag vet precis vad han menade. När jag kom hem kände jag att jag hade energi att torka alla innerdörrar rena.
Eva-Lotta Funkquist
Tidigare publicerad i Amningsnytt nr 3 2008
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar