Alla säger olika

Vårdenheter som är amningsvänliga ska ha en skriven amningsstrategi som rutinmässigt delges all sjukvårdspersonal och all personal ska ges nödvändiga amningskunskaper så att de kan upprätthålla denna strategi. Så ser det ut på de allra flesta vårdenheter. I teorin. I verkligheten gör man oftast som man alltid har gjort. Sjukvården är en traditionell värld. Men vårdtiden ska vara kort. Det är bråttom. Barn matas till för "säkerhets skull", nappflaskor används för att "så gör vi här" och mor och barn trycks handgripligen ihop och projektet kallas för "amningshjälp". Ytterligare några ur personalen försöker arbeta utifrån den skrivna strategin. All vårdpersonal har sina egna knep och egenheter. För föräldrarna blir det hela väldigt förvirrande. Strategin som på morgonen var den enda rätta beskrivs på eftermiddagen som helt fel och på natten anklagas föräldrarna plötsligt för att inte vilja ta hand om sitt barn. Natten innan var det rätt att sova. "Passa på", sa man då, "för när ni kommer hem får ni inte sova".

Jag vågar påstå att all vårdpersonal som kommer i kontakt med ammande barn känner igen det här. Om amningsproblem uppstår (vilket förstås är väldigt lätt hänt) så blir föräldrarna ofta väldigt arga och säger frustrerat: Alla säger olika, hur vi än gör så gör vi fel! Ju längre de har varit på avdelningen, desto argare blir de. Inte sällan säger de här föräldrarna att personalen är amningshysterisk. Egentligen tror jag inte att personalen har varit hysterisk just med amningen, utan det är frågor som rör amningen som är mest känsliga för dessa dubbla budskap. Jag tror att en del av det som kallas för amningshets och amningshysteri i samhället egentligen handlar om det här fenomenet.

En del av dessa föräldrar ringer till Amningshjälpen då de kommer hem från sjukhuset. Det är inte alltid en lätt uppgift att ge det rätta stödet.

Eva-Lotta Funkquist