Eva-Lotta Funkquist
Jag har jobbat ganska många år med amningsfrågor i vården. Mitt samlade intryck är att de flesta som arbetar i vården är ganska i ointresserade av amning. Amning är oftast lågprioriterat och fortbildning ges sällan. På något sätt föreställer man sig att anställda kvinnor kan ge bra amningsstöd och kommer att göra det genom det faktum att de är kvinnor.
I praktiken blir det här naturligtvis inte så lyckat. Rådgivningen består ofta av en blandning av patriarkalt förtryck, hierarkiska strukturer, fördomar och personligt tyckande.
Men samtidigt, och lite paradoxalt kan man tycka: få ämnen väcker så mycket känslor som amning. Häromdagen berättade en kvinna för mig att hon föreläst om många känsliga ämnen, men inget väckte så mycket känslor som amning.
Anledningarna till känlostormarna kan naturligtvis vara vårdens ointresse och dåliga rådgivning. Kan det vara så att dessa faktorer har skapat en ilska kring amningsfrågor, som försvårar möjligheten till en saklig debatt? Som skribent på den här bloggen får jag ibland känna på känslorna. Ibland verkar det som den upprörde inte ens har läst hela inlägget. Så här skrev en kommentator efter det här inlägget:
"Nu ser jag en rubrik till höger om att intellektuella kvinnor skulle få svårare att amma. Annars brukar det heta att det är lågutbildade. På denna blogg syns det hursomhelst vara en blandning av utbildning och av att göra våld på sitt intellekt som blir ett recept för att få fram en sant kämpande Amningshjälps-vän."
Inlägget handlade om något annat än det kommentatorn blev arg för, men redan rubriken väckte ilska. Jag lät det falla; och tänkte mig att det ligger en styrka i att låta påhopp falla. Men är det rätt? Amningsfrågor förtjänar ju så mycket intresse och diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar