lördag 30 april 2011

Amning, genus och vården

Av Eva-Lotta Funkquist

Det finns en massa fördomar i vården mot allt möjligt. En av dem är mot nyblivna pappor. Jag har själv arbetat mot den fördomen och jag vet att det väcker känslor, motstånd och förakt. En gång sa en kollega (som jag egentligen hade stöd av) raljerande till mig.

-Ska du sätta förlossningsstrumpor på papporna också.

Det mesta vi pappaengagerade föreslog om pappor som närvarande föräldrar till sjuka nyfödda barn ansågs ogenomförbart och knäppt. Det visade sig att det mesta gick alldeles utmärkt och över alla förväntningar. Helt fantastiska saker hände framför vår ögon och jag blev ännu mer övertygad än innan att många "könsskillnader" egentligen är kulturskillnader.

Att jag tycker att pappornas närvaro är extremt viktigt innebär inte att jag är omedveten om att nya könsorättvisor lätt kan uppstå. Vårt förändringsarbete (som handlade om s.k. känguruvård) blev uppmärksammat och många journalister kom och ville göra reportage. När de skulle ta bilder ville de oftast ha bilder på pappor, trots att känguruvård av sjuka nyfödda dygnet runt var lika nytt för mammor som för pappor. Det var papporna som fick mest uppmärksamhet, det var papporna som väckte känslor, samma sak upplever jag då jag föreläser.

Jag tror inte, liksom Cecilia i det föregånde inlägget, att det är via matningen av barnet med flaska som vi river och skakar om kulturföreställningar kring genus och föräldraskap. Det finns så otroligt mycket viktigare saker. Som t.ex. att som nybliven pappa kunna få känna sig svag, utlämnad, rädd, berörd och låta tårarna rinna då han håller sitt lilla, sjuka nyfödda barn mot sin nakna hud. Att samtidigt få känna att alla här omkring tycker att det är okey (trots att "män inte gråter"). Att få uppleva att någon just då hämtar något att dricka för att den personen med sin empati inser att just det kommer att göra att pappan orkar med sitt viktiga uppdrag en liten stund till. Sånt tror jag river kulturföreställningar. Och det bästa är att det går alldeles utmärkt att bejaka och samtidigt ha en amningsvänlig vård.

4 kommentarer:

Cecilia sa...

" Och det bästa är att det går alldeles utmärkt att bejaka och samtidigt ha en amningsvänlig vård. "

En mycket viktig poäng som behöver lyftas fram! Tack!

cocco sa...

När våra barn har fötts så har det varit pappan som varit mest rörd och gråtit. Han har också varit väldigt delaktig med båda barnen även den allra första tiden. Och såklart legat känguru med lilleman även om jag nog kan erkänna att jag lätt låg 5ggr mer känguru än han.

Linnea sa...

"Jag tror inte, liksom Cecilia i det föregånde inlägget, att det är via matningen av barnet med flaska som vi river och skakar om kulturföreställningar kring genus och föräldraskap. Det finns så otroligt mycket viktigare saker." Mycket bra formulerat!

Johanna sa...

Nu har jag aldrig flaskmatat ett spädbarn men känguruvård måste väl vara 100 gånger mer effektivt för anknytning mellan barn och pappa än att sitta fullt påklädd med flaska?
Alla pappor borde få lära sig hur man sjalar så att de kan bära barnen hud mot hud.