Sverige- ett extremt land

Av Eva-Lotta Funkquist

Inglehart-Welzels karta är en kulturkarta över världen. Kartan har två axlar;
X-axeln visar invånarnas chans till överlevnad/ självförverkligande och
Y-axeln i vilken grad samhället styrs av traditionella/ sekulära värden. Som framgår av kartan intar Sverige en extremposition. Inget annat land erbjuder invånarna bättre möjlighet till självförverkligande och tillsammans med Japan är vi det land i världen som styrs minst av traditionella auktoriteter. I Sverige kan individen fatta egna rationella beslut.

Men gör vi det? Vi som lever här vet ju att de flesta av oss gör som alla andra. När vi väntar barn går vi på MVC, när vi föder barn gör vi det på det landstingsstyrda sjukhuset och när barnet är fött går vi på BVC. Där finns ett nationellt program som i princip alla barn deltar i och nästan alla föräldrar nås av samma information. En del föräldrar (kanske majoriteten?) uppfattar inte ens att BVC är frivilligt. Då barnet är något år börjar det oftast på dagis. Det här är en del av vår kultur.

Annika Hamrud har skrivit boken Queerkids. Hennes son, som har två mammor, föddes i USA. I USA väljer man förlossningsläkare och Annika och hennes fru valde en lesbisk. Det kändes bäst så. När paret efter ett och ett halvt år återvände till Sverige, och började gå på BVC med sonen, chockades de av hur svenska resursstarka människor låter sig hunsas av myndigheter och av att de själva blev hunsade.

Varför låter vi oss hunsas? Kanske är förklaringen bristen på traditionella auktoriteter. Vi vill trots allt ha ordning och bekräftelse på våra val och hoppas få det av t.ex. den svenska sjukvården. Men bekräftelse kanske vi bara kan vara säkra på att få om vi följer normen (och de nationella programmen). Vi är inte ett folk av stora ord, när vi väl känner oss hunsade vill vi inte gärna protestera, vi gillar samförstånd.

I teorin har man ingen annanstans i världen större möjligeter att göra individuella val i sitt föräldrarskap än i Sverige; i kölvattnet av det förhållandet måste valet kanske kännas RÄTT. I diskussioner på nätet är stämningen ofta hätsk. Kanske är förklaringen till det vårt behov av bekräftelse på våra föräldraval och om vi inte får det, känner vi ett starkt behov av att försvara dem.

Kritik av den svenska föräldrakulturen uppfattas inte alltid som just kritik av kulturen, utan istället som kritik av enskilda föräldrars val. Den som argumenterar emot något av alla de normföljande val som svenskt föräldraskap innehåller sägs ofta skuldbelägga eller kritisera enskilda föräldrar i deras val.

Slutligen, en del får, trots Sveriges position, aldrig chansen att göra ett val. Ett exempel: varje år slutar ca. 25 000 kvinnor att amma tidigare än de vill. Egentligen skulle det inte behöva vara så.