torsdag 29 mars 2012

Amningshjälpens riksträff

Av Marit Olanders

Här är pressmeddelandet jag har skickat ut till skånska media om Amningshjälpens riksträff:

Amningsförekomsten i Sverige är på nedgång och i media talas om amningstalibaner och amningshets. Samtidigt är intresset för att åka på föreningen Amningshjälpens riksträff rekordstort. I helgen arrangerar Amningshjälpen Skåne riksträff på Fredriksbergs kursgård utanför Ystad, som är fullsatt till sista plats. I dagarna tre samlas mammor, pappor och barn från hela Sverige för att diskutera amningsfrågor och lyssna på föreläsningar. Huvudföreläsare är författaren och barnläkaren Lars H Gustafsson.
- Det är roligt att så många vill komma och det visar att det är många som tycker att amning är värd att stödja och skydda, säger Marit Olanders, pressansvarig i Amningshjälpen Skåne.
- Det finns onekligen en amningspress i Sverige, men det man kanske glömmer är att det även finns en flaskpress, fortsätter hon.
Att amma är inte vilken hobby som helst utan något som hänger nära ihop med identiteten. Amningen kan vara skör och lättstörd, och man kan behöva stöd av andra i sin amning, om andra tycker att man ska sluta, om man sörjer amningen som inte blev eller om man går utanför den trånga svenska amningsnormen och fortsätter att amma i flera år. Då kan det vara skönt att träffa likasinnade.
Mer info: http://www.amningshjalpen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=26&Itemid=90

tisdag 27 mars 2012

Dr Spocks motsägelsefulla amningsråd

Av Marit Olanders

I min bokhylla har jag en utgåva av Benjamin Spocks storsäljare Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran, skriven 1957, sjunde upplagan, tryckt 1964. Boken, som kom ut första gången i USA 1946, är en av alla tiders bäst säljande böcker, som enligt Wikipedia har sålts i 50 miljoner exemplar på 49 språk.

Spock hänvisar till sunt förnuft. Hans budskap till mödrar (fäderna lyser med sin frånvaro) var att de visste mer än de trodde. Enligt Wikipedia var hans ideer om barnuppfostran nya och radikala när de kom. Tidigare böcker i barnuppfostran hade varit mer långtgående i behavioristiska ideer om schemaläggning och att inte skämma bort barnen med kroppskontakt utan på så sätt härda dem inför livet.

Som nutida läsare av Spock imponeras man inte så jättemycket av hans försök att få kvinnor att tro mer på sig själva. Behaviorismen och verkar ha varit oerhört inflytelserik under 1900-talet, och kanske särskilt i USA. Tilltron till experter på bekostnad av tilltron till oss själva verkar vi ha fått på köpet. Män som skrev barnuppfostringsböcker hade ibland en dryg och självförhärligande attityd och tillsammans med en inhuman perinatalvård, där mödrar och barn skildes åt från första stund gav det starka signaler till dåtidens kvinnor om att det de visste och kunde inte dög någonting till.

Spock skriver 1957 att man inte behöver oroa sig för att skämma bort barnet under den första månaden "och knappast heller under den andra". Skriker barnet då behöver man inte oroa sig för att skämma bort barnet genom att ta upp det. Det har antagligen ont i magen, förstår man, och att ta upp det kan göra "att det glömmer smärtorna och spänningarna för en stund". Men han varnar mamman för att ta upp och bära barnet "närhelst det bråkar" efter tre månader. Om hon fortsätter med det, "märker barnet efter en tid att det har makten över sin stackars trötta mor, och det blir allt obehagligare och mera tyranniskt i sina fordringar." Självklart ställde också ett krävande barn till det för mamman, som då hindrades i sitt hushållsarbete.

Spocks tillit till mammorna (papporna nämns som sagt inte) kanske ökade jämfört med i tidigare böcker, men från en väldigt låg nivå. I kapitlet om amning, i den svenska översättningen kallad "bröstuppfödning" är fyratimmarsschemat en fullkomlig självklarhet som mammorna känner till innan de läser boken.

Det finns en kluvenhet inför amning som återspeglar de motstridiga råd som mammor än idag får på många håll. Å ena sidan vet Dr Spock att efterfrågan på mjölk styr tillgången, och han uppmuntrar faktiskt till fri amning på de sjukhus där man får ha barnen hos sig (något som tydligen förekom så tidigt som på 1950-talet) men det råder inget tvivel om att det är fyratimmarsschemat man ska sikta på.

Kapitlet När bröstmjölken verkar otillräcklig, som är ett av bokens mest lästa med tanke på hur sidorna faller upp av sig själva just där, tipsar om att amma oftare än var fjärde timme "förutsatt att bröstvårtorna inte är ömma", men när mjölken producerar mer mjölk ska "barnet återgå till längre mellantider igen". Även om man ger sig på att trappa ut bröstmjölksersättning, i boken kallas "mjölkblandning" kan man behöva amma med tätare mellanrum, till och med så tätt som två och en halv timmes intervall. "Det låter mycket arbetsamt, men det är inte meningen att det ska fortsätta så alltid", skriver Spock.

Spocks åsikt lever kvar på 2000-talet. I Amningsnytt 1/03 skrev jag om hur lite amning det ingår i läökarnas utbildning. I läroboken Barnmedicin av Tor Lindberg och Hugo Lagercrantz står så här om att trappa upp möjlkbildningen:

Sinande mängder av bröstmjölk upptäcks då barnet inte verkar nöjt och har en avplanande viktkurva /.../ om modern är positiv till fortsatt amning kan amningen komma igång igen genom en ökning av antalet mål till 7-8 per dygn.

Och jag undrar hur många kvinnor, som i likhet med den förra ägaren till min Dr Spock, har upplevt att mjölken inte räcker och försökt öka antalet mål till 7-8 och ändå upplevt att mjölken inte räcker. Hundratusentals? Miljontals? Och då har herrarna doktorer inte annat att erbjuda än överslätande tröst.

torsdag 22 mars 2012

Att stämma för att skrämma till tystnad

Av Marit Olanders

Just nu kan man se filmen Big Boys Gone Banans på svenska biografer. Igår visades den i min lilla stad och vi var kanske 30 personer som såg filmen och sedan fick tillfälle att samtala med filmens upphovsman, Fredrik Gertten.

Filmen skildrar efterspelet till Gerttens förra film, BANANAS! som skildrar hur jordbruksarbdetare från Nicaragua stämmer jätteföretaget Dole för att de har blivit sterila genom att de hade arbetat utan skydd med växtgifter som är så skadliga att de är förbjudna i andra länder.

Utan att ha sett filmen började Dole hävda att den var en bluff, ett påstående som spreds i både i amerikanska och svenska media. Dole stämde Gertten, producenten Margrete Jangård och filmbolaget WG Films. Dole begärde att filmen inte skulle visas och att Gertten inte skulle uttala sig om den.

Vändningen kom när filmen visades i Sveriges riksdag och partier från vänster till höger gick samman, försvarade yttrandefriheten och kontaktade Dole för att förmå företaget att dra tillbaka sin stämning. Det hela slutade med att Dole drog tillbaka stämningen och att det finns en dom på att det inte finns stöd i filmen för Doles påståenden att den var en bluff.

Uppföljningen berättar om hur det kan gå när yttrandefriheten sätts på prov och den berättar lite om hur olika klimatet för yttrandefriheten i praktiken är i USA jämfört med i Sverige. Men den berättar också om hur cyniska stora multinationella företag kan vara, och hur känsliga de är för kritik.

Mina tankar går till en annan rättegång där ett stort, multinationellt företag stämde en liten aktör, nämligen när Arbeitsgruppe Dritte Welt Bern i Nestlés hemlands Schweiz översatte den brittiska skriften The Baby Killer. The Baby Killer, skriven av Mike Müller, kom ut 1974 och beskrev grundligt i ord och bild hur och varför bröstmjölksersättning inte fungerar i en omgivning där det inte finns el, rinnande vatten och avlopp.

The Baby Killer beskrev också barnmatsföretagens aggressiva marknadsföringsmetoder. Mödrar kontaktades på BB-avdelningar av marknadsföringspersonal på barnmatsföretag, utklädda till sjuksköterkor och de försågs med gratisprover av bröstmjölkersättning som räckte precis så lång tid som det tog för hennes egen mjölk att sina. Även kvinnor som inte kunde läsa fick proverna.

The Baby Killer slog ner som en bomb och förde ut budskapet om farorna med bröstmjölksersättning och flaskmatning till en bred allmänhet. Arbeitsgruppe Dritte Welt Bern översatte skriften till tyska. De ändrade fokus på innehållet från en allmän beskrivning av barnmatsindustrin till att fokusera mer på Nestlé och de ändrade även titeln till Nestlé Tötet Babys, det vill säga Nestlé dödar barn.

Nestlé svarade snabbt med att stämma gruppen för förtal på fyra punkter:
  • Titeln
  • Påståendet att Nestlés agerande var oetiskt och omoraliskt
  • Påståendet att de var ansvariga för död och permanenta fysiska och mentala skador på tusentals spädbarn
  • Påståendet att säljpersonal i u-länder är klädda som sjuksköterskor för att få marknadsföringen att verka vetenskapligt grundad.
Därefter erbjöd Nestlé gruppen förlikning på villkor som påminner om de som Dole ställde till Fredrik Gertten:
  • En offentlig ursäkt och att de drog tillbaka sina påståenden
  • Att de betalade ett belopp som skulle bestämmas av domstol till välgörenhet
  • Att de betalade alla rättegångskostnader
  • Att de förstörde alla kopior av rapporten
  • Att de garanterade att de inte skulle sprida ytterligare anklagelser om företaget.
Gruppen vägrade att gå med på förlikning utan föredrog att prövas i domstol.

Förhandlingarna började i november 1975. Två dagar tidigare hade ICIFI, International Council of Infant Food Industries, bildats och meddelat att de skulle göra en egen etisk kod. Denna fick dock kritik för att vara alltför tandlös. ytterligare förhandlingar hölls i februari och juni 1976. I sista stund drog Nestlé tillbaka tre av anklagelsepunkterna och koncentrerade sigh på titeln.

Tretton medlemmar i arbetsgruppen fälldes för förtal men straffet bestod i ganska rimliga böter, 300 schweiziska franc, ett symboliskt belopp. I domen står det även att Nestlé måste tänka över sina marknadsföringtsmetoder för att slippa anklagas för omoraliskt och oetiskt uppförande i framtiden, eftersom dess marknadsföringsmetoder kan förvandla en livräddande produkt till livsfarlig.

Domen kom att betraktas som en seger för arbetsgruppen och banade vägen för WHO-koden som kom att träda i kraft 1981.

Källor: Andy Chetley: the Baby Killer Scandal. War on Want, 1980. Gabrielle Palmer: The Politics of Breastfeeding. Pinter & Martin, 2009, gerd Brandell och Carina Sjögren: Ligga steget före. The International Baby Milk Code. Twenty Years of Experience in Sweden 1981-2001. Nafia 2002.

fredag 16 mars 2012

Amning, sex och fertilitet

Av Marit Olanders

Den första tiden efter förlossningen är det vanligt att sexlivet gör en paus. Efter några dagar, veckor eller månader brukar lusten komma tillbaka om man fortfarande trivs i förhållandet och tänder på sin partner.

Amningen påverkar könsorganen. Oxytocinpåslaget vid amningen får livmodern att dra ihop sig snabbare efter förlossningen och kvinnor som ammar blöder mindre. Hormonet prolaktin, som styr mjölkbildningen, har en hämmande effekt på ägglossningen. Hur länge det dröjer innan man får ägglossning och mens tillbaka efter förlossningen om man ammar är mycket individuellt. I vår del av världen händer det ibland att kvinnor får tillbaka mensen efter bara en handfull veckor, trots täta amningar. Andra delammar i flera år utan att få mens. Skönt om man vill slippa, trist om man vill bli gravid på nytt. Man kan behöva dra ner på amningen för att ägglossningen ska komma igång.

Både den mindre blödningen efter förlossningen och utbliven mens gör att ammande kvinnor hushåller med sitt järnvärde.

Den första tiden efter förlossningen kan också slemhinnorna i slidan och de yttre könsdelarna vara torrare och skörare än vanligt. Glidmedel avhjälper det.

Man behöver inte ha ägglossning för att ha sexlust. Då skulle ju inga kvinnor som äter p-piller eller har passerat klimakteriet ha sexlust eller vara sexuellt aktiva. Man kan ha sexlust även om man ammar och inte har fått tillbaka mens och/eller ägglossning, och man kan ha sexlust om man ammar och har fått tillbaka mens och ägglossning.

Det kan läcka lite mjölk under sexet ifall man ammar. För det mesta men inte alltid avtar mjölkläckaget efter den första tiden. Det kan kännas genant, men går att lära sig att bortse ifrån.

torsdag 15 mars 2012

För och emot oxytocinsprej

Av Marit Olanders


"Trots mycket forskning runt amning ges fortfarande olika behandlingar/råd som saknar vetenskaplig grund",
står det i Stockholms läns landstings regionala vårdprogram Bröstkomplikationer i samband med amning.

En av dessa omdiskuterade åtgärder är användningen av oxytocinsprej. Det används för att hjälpa igång utdrivningsreflexen och den kan ha "möjlig effekt" om amningstillfällena är myckjet glesa och/eller när brösten är mycket spända. Däremot har oxytocinsprejen ingen effekt om barnet ammas efter behov.

I stället för att använda oxytocinsprej kan man dra nytta av kroppens eget oxytocin. Massage i t ex nacke och axlar kan göra det lättare att släppa ifrån sig mjölken. Att ha sin bebis hud mot hud är en sensuell upplevelse som också kan bidra till att mjölken rinner.

Att ha lugn och ro runt omkring sig är också bra för utdrivningsreflexen. Vad som helst som funkar för en själv är bra - lugn musik, att lägga sig i badet elelr vad det nu kan göra. Man kan också behöva avlastning med hushåll, små storasyskon eller att säga nej till andra åtaganden. Stress och amning går inte ihop.

onsdag 14 mars 2012

Varför fanns det ammor?

Av Marit Olanders

Redan i Babylon och det antika Grekland och Rom var det ett yrke med hög status och lön att vara amma.. Förmodligen föddes bruket av ammor ur ett vardagligt samarbete om barn. Lika väl som föräldrar idag kan hjälpas åt att passa varandras barn har kvinnor i alla tider samarbetat, vari också amning har ingått. Att anställa en amma var inte konstigare för dem som hade råd än att anställa en barnflicka eller nanny idag.

Man kan fråga sig varför överklasskvinnorna inte ammade sina egna barn.

Gabrielle Palmer, författare till boken The Politics of Breastfeeding, skriver att det inte var för att adelskvinnorna skulle delta i det offentliga livet. Det var det få som gjorde oavsett barn och för övrigt var offentlig amning socialt accepterat. (Den privata amningen uppfanns inte förrän på 1800-talet.) Att det skulle vara ansträngande att amma håller inte heller som argument, eftersom överarbetade och hungriga fattiga kvinnor ändå ammade.

Det var inte heller så att överklasskvinnor inte ville amma. Överklasskvinnor i Europa före industrialismen skulle lyda sin man.

Anledningen till att barnen i de övre klasserna togs ifrån sina mammor efter förlossningen var att man kände till amningens hämmande effekt på ägglossningen. En adelsdams första och främsta plikt var att producera ättlingar. Palmer påpekar att det var en myt att det var de lägre klasserna som "förökade sig som kaniner". I 1600-talets England fick bondkvinnor sällan mer än sju barn medan det inte var ovanligt att adelskvinnor fick genomgå arton graviditeter i så tät följd som möjligt. I boken finns ett portätt av familjen till Tomas Remmington of Lund med man, hustru och tjugo barn, där de fem döda barnen också finns med på bilden.

Ann Hatton, som levde vid samma tid, fick allt som allt 30 barn, varav fem söner, åtta döttrar, tio som dog som barn och sju dödfödda.

Marie-Antoinette, Frankrikes drottning och Ludvig XVI:s hustru, var en barnkär person och dessutom inspirerad av Rousseaus ideer om sunt och naturligt moderskap. hon ville själv amma sina barn, vilket var en helt främmande tanke i det franska hovet på 1700-talet. Hennes första barn blev en flicka, och det gjorde det någorlunda möjligt för henne att driva igneom sin önskan. Antonia Fraser skriver i sin biografi Marie-Antoinette att "en manlig tronarvinge skulle genast ha lagts i famnen på landets bästa amma."

Marie-Antoinettes mamma Maria Teresia, kejsarinna av Österrike, fick själv sexton barn och protesterade enligt Faser öppet när hon fick höra Marie-Antoinettes önskan´, just på grund av att det skulle hindra Marie-Antoinettes möjligheter att snabbt bli gravid igen - och då förstås föda en son. En amma anställdes förstås också, men Marie-Antoinette berättade efter fyra månader för Maria Teresia att hon fortfarande hade mjölk i brösten.

Marie-Antoinette giftes bort som 15-åring med blivande kung Ludvig XVI och vad hon ville här i livet vägde sannerligen lätt mot seder och konventioner. Att lyckas amma sin dotter, åtminstone delvis, verkar ha varit en av de få saker som hon lyckades genomdriva. Tre år senare kom nästa barn, en son. Då var det inget snack om att Marie-Antoinette skulle amma själv.



Sexuell avhållsamhet under amningsperioden var en annan anledning till att låta en betald amma ha hand om barnen. Det fanns en idé om att sperma fick mjölken att ysta sig. dessutom skulle kvinnan vara tillgänglig för mannens sexualitet. Än idag förekommer det att kvinnor i västvärlden slutar amma för att vårda relationen med sin man, och att amningen alltså ses som ett hinder för det.

Bruket av ammor såg olika ut på olika håll i världen. I USA:s sydstater förekom det att slavar var ammor åt godsägarnas barn. Palmer förundras över att människor som inte kunde tänka sig äktenskap över rasgränserna ändå kunde använda sig av svarta ammor till vita barn.

Användningen av ammor minskade på 1800-talet och därmed också en av få källor till försörjning för kvinnor. Barnläkare och barnmatsindustrin tog deras plats.

En anledning till att ammorna minskade i popularitet var enligt Palmer att man trodde att den fruktade sjukdomen syfilis kunde smitta mellan amma och barn, på bägge håll. Men pastöriseringen, uppfinningen av nappflaskan och experimenterandet med bröstmjölksersättningar gjorde också att barn från slutet av 1800-talet kunde hållas vid liv utan amning. Så hade inte varit fallet mer än i undantagsfall tidigare i historien.

lördag 10 mars 2012

Länktips: Amning och jämställdhet

Av Marit Olanders

Nu finns en artikel om att amning inte är ett hot mot pappor och jämställdhet på Newsmill, skirven av ordföranden i Amningshjälpens Stockholmsgrupp, Cecilia Kauppi. Bland annat skriver hon:

En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma. Alla kvinnor trivs inte med att amma och de måste mötas med respekt och få stöd i sitt val. Det finns många skäl att välja bort amning, eller lägga ned en svår amning. Men strävan efter jämställdhet är i mina ögon inte ett logiskt skäl.

Och i en kommentar ger hon svar på tal: Om man ammar eller inte har inget att göra med om man är en bra mamma eller inte. Men samma sak tänker jag också om pappan - det hänger inte på ett nappflaska om man är en bra pappa!

torsdag 8 mars 2012

Den avvikande kvinnan

Idag är det internationella kvinnodagen. Chefredaktören på UNT Hanna Stjärne berättar på tidningens ledarsida om en sak hon, som ung reporter på Ekot, läste i en offentlig utredning på 90-talet.

"Kvinnors fritidsvanor avviker. De syr och stickar mer"

Meningen etsade sig fast. Femtioprocent av befolkningen beskrevs som avvikande. Det manliga har blivit norm för hur kvinnan ska fungera. Kvinnor som inte fungerar som män avviker...

När antropologer har studerat ursprungsbefolkningar har det visat sig att barnen bland dem ammar tills de är två år eller äldre. Så långa amningar var norm i sverige ända fram till slutet av 1800-talet. Sedan industrialiserades Sverige och den kvinnliga arbetskraften behövdes utanför hemmet. En ny amningsnorm, som säger att amningen bara ska pågå i några månader, växte fram och amning av så stora barn som två år eller äldre uppfattas idag som avvikande.

Ibland är det bra om man kan stå ut med att uppfattas som avvikande...

onsdag 7 mars 2012

Länktips: Om bilder, tecken och symboler

Av Marit Olanders

När man ska köpa kort för att gratulera nyblivna föräldrar, eller ge deras barn presenter, stöter man ofta på nappflaskan som symbol för spädbarn. Nappflaskan följer ofta med babydockor som en gullig detalj och kan även symbolisera skötrum i butiker och restauranger. Amning, däremot, är inte självklart välkommen på restaurangerna i det påstått amningsvänliga Sverige.

En del blir provocerade av de återkommande nappflaskorna. De ser inte en gullig bild av en nybliven familj. Nappflaskan är en stark symbol som kan tolkas på olika sätt och leda till olika känslor, skriver Morgan på sin blogg. Att reagera mot nappflaskan som symbol handlar inte om att angripa eller döma flaskmatande föräldrar utan om att reagera mot myten bakom symbolen, menar hon. Det hänger också ihop med WHO-koden, Läs själv här.

Efter Kvällsöppetdebatten

Av Marit Olanders

Pusselbiten som inte fick plats reflekterar över amnignsdebatten i Kvällsöppet här.

måndag 5 mars 2012

Amningsfredag 9 mars 2012

Plats: Grönwallsalen ing. 70, Akademiska sjukhuset

Tid: 09:00-16:00

Tema: Exklusiv amning i sex månader

Föreläsare: Sofia Zwedberg, Mats Berggren, Karin Gottvall, Åsa Brugård Konde, Lena Hellström Westas, Kerstin Hedberg Nyqvist och Thomas Wallby

Kostnad: gratis, ingen anmälan nödvändig

Amningens psykiska värde

Av Eva-Lotta Funkquist

Ibland och fortfarande blir jag förvånad då jag läser äldre faktaböcker om amning. Som då jag läste följande (Tack Paola Oras för tipset):

En synpunkt på bröstuppfödningen som allt mer kommit i förgrunden är dess betydelse som psykisk hälsofaktor för mor och barn.

Mamman känner att hon fyller sin funktion som mamma och ger sitt barn något väsentligt, något som ingen annan kan göra. Vid intet annat tillfälle kan mamman göra något lika betydelsefullt för barnet. Genom den kroppsliga intimiteten känner hon sig stå barnet verkligt nära. Amningen stärker och fördjupar banden mellan mor och barn. Allt detta är värdefullt för mamman, ger henne tro på sig själv, på sin betydelse som människa. Mamman har också fysisk hjälp av att amma genom att livmoderns muskelvägg drar ihop sig då barnet diar. Detta påskyndar dess återgång till normal storlek och form under den första amningstiden. Amningsstunden ger en känsla av kroppsligt välbefinnande för många mammor. De som har förmågan att uppleva detta har ingen önskan att sluta amma, det kan till och med bli svårt för dem att förmå sig till att vänja av barnet.

Det är dock långt ifrån alla mammor som kan få denna kroppsliga tillfredsställelse av amningen. Många är inte naturliga nog eller tillräckligt mogna för detta, som sannolikt går parallellt med förmågan att få tillfredsställelse av det äktenskapliga samlivet.

(ur: Mammas När Var Hur, Bokförlaget Forum AB , 1956: sid 54-55)

Mindre amningsmottagning i Göteborg

Av Marit Olanders

Tidigare har amningsmottagningarna på Östra och Mölndals sjukhus tagit emot 600 besök per år och varit ett viktigt bollplank för BVC i amningsfrågor. Nu sviks ammande mammor i Göteborg när verksamheten halveras. Man ska ha "väldig tur" för att få en tid samma dag, säger en barnmorska till Göteborgs-Posten. Tidningen påpekar att det inte är amningstekniska problem som hamnar på amningsmottagningen, utan infektioner och svårläkta sår. För mammor med denna typ av problem är ofta amningsmottagningen den enda möjligheten att få hjälp utan att tvingas ge upp amningen.

G-P påpekar att det sker 10 000-11 000 förlossningar i göteborg varje år och det betyder att tusentals mammor någon gång behöver hjälp med amningen. Men ingen vill riktigt ta ansvar för amningen. Med korta vårdtider på BB uppstår lätt ett glapp innan kontakten med BVc kommer igång och på få dagar kan det hända mycket med amningen.

lördag 3 mars 2012

WHO-koden värnar om rätten till information

Av Marit Olanders

I höstas gick det runt ett kedjebrev på föräldrafora som gick så här:

Jag vet inte om fler har uppmärksammat det, men Semper har i dagarna släppt den nya versionen av Babysemp 2, och på grund av en distributionsmiss har paketen nått butikerna innan information om innehållet gått ut till BVC.

Jag har varit i kontakt med Semper angående de praktiska förändringarna, och tänkte a tt det kan vara värt att sprida informationen. Tyvärr finns det inga tydliga "varningar" på paketen om att receptet är nytt, vilket säkerligen gör att många missar det.

Detta gäller:

- Babysemp 2 är numera för barn från sex månader istället för fyra. Du som har ett barn under sex månader och ger Babysemp bör alltså byta till Babysemp 1.

- Skopans mått har förändrats från 7,5 till 10,1 ml. Släng de gamla skoporna, så att du inte tar fel.
- På grund av riktlinjer från EU kallas Babysemp 2 numera "Tillskottsnäring" istället för "Bröstmjölksersättning (eftersom det inte kan anvndas från födseln). Sempers information anger följande:

"BabySemp2 är en tillskottsnäring, som rekommenderas från 6 månader, är ett komplement till barnets numera vanliga kost."

Jag väntar på besked vad gäller rekommendationerna för barn som fortfarande till största delen äter ersättning vid sex månaders ålder.

Med det nya receptet ger ett paket på 900g 6,1 liter färdig ersättning (till skillnad mot över 7 liter med det tidigare receptet). Det bör i mitt tycke påverka priset, men jag antar att de flesta affärer kör på med samma prissättning som tidigare. Mitt tips är att ifrågasätta det.
 Sprid gärna informationen till andra flaskmatande föräldrar, så inga bebisar får fel mat i magen!

På grund av gällande riktlinjer är det svårt att hitta information om ersättningsprodukter. På www.semper.se finne en underavdelning som heter Nutrition (för vårdpersonal). Om man klickar där och svarar "ja" på frågan om huruvida man jobbar inom vården kan man läsa lite mer om ersättningsprodukter och också få svar på en del vanliga frågor.


Jag frågade då Åsa Brugård Konde på Livsmedelsverket om det som stod i kedjebrevet stämde. Hon svarade att det stämde att man inte måste informera kunden om att det är ett nytt recept. Är märkningen korrekt så anses kunden ha fått tillräckligt med information. Det är Livsmedelverkets åsikt, inte min vill jag påpeka.

Anledningen till att Semper ändrade på Baby Semp 2 var att enligt EU-direktivet definieras modersmöjlksersättning som "det enda beredda livsmedel som helt tillgodoser spädbarns näringsbehov under de första månaderna tills de kan få lämplig tilläggskost." Man skiljer på modersmjölksersättning och tillskottsnäring. Det senare ska alltså inte vara barns enda näringskälla utan ges tillsammans med andra livsmedel.

2008 kom föreskrifter från Livsmedelsverket som tar upp EU-direktivet. Semper hade haft gott om tid på sig att ändra Baby Semp 2 efter gällande regelverk. I själva verket fick Livsmedelverket påpeka för Semper att Baby Semp 2 inte fick säljas som modersmjölksersättning från 4 månader innan de ändrade den till tillskotttsnäring från 6 månader.

Tydligen framgick inte detta på Sempers förpackningar, vilket är i strid med
  • de svenska föreskrifterna, enligt vilka "Modersmjölksersättning och tillskottsnäring ska vara märkta så att konsumenterna klart kan skilja mellan produkterna, så att det inte finns risk att förväxla modersmjölksersättning och tillskottsnäring." (LIVSFS 2008:2 §11)
  • EU-direktivet, enligt vilket "Märkningen på modersmjölksersättningen och tillskottsnäringen ska utformas så att den ger de nödvändiga upplysningarna om produktens rätta användning och inte avråder från amning." (Artikel 13:3)
  • WHO-koden, enligt vilken Märkning bör utformas så att den ger nödvändig information om den riktiga användningen av produkten och så att den inte motverkar amning. (Artikel 9.1)
Nu, ett halvår efter att jag fick det där kedjebrevet, försvaras Sempers agerande obegripligt nog av två journalister ut på Newsmill. I stället för att gå till källorna och ta reda på vad som egentligen gäller påstår de i naiv iver sig veta att Semper inte vågar skriva något om det ändrade receptet i rädsla att bryta mot WHO-koden.

Om nu Semper vore så noga med att följa WHO-koden skulle de väl inte stå på Underbara barn-mässan i Stockholm och ragga medlemmar till sin kundklubb? Enligt WHO-koden artikel 5.5 bör marknadsföringspersonal inte ta direkt kontakt med gravida kvinnor eller spädbarns- och småbarnsmödrar (man inser att WHO-koden behöver moderniseras och omfatta även fäderna). Då skulle väl inte reklam för bröstmjölksersättning vara ett enda litet musklick bort på deras hemsida? Den finns på en sida för våprdpersonal men den är inte lösenpordsskyddad utan tillgänglig för vem som helst. Då skulle de väl vänta tills Livsmedelsverket väl hade ändrat sina rekommmendationer om smakprov i höstas och inte redan i våras ha skickat ut brev till sjuksköterskor om de ändrade rekommendationerna?

Bilden av de stackars barnmatsföretagen som jagas av en oresonlig WHO-kod stämmer helt enkelt inte, även om de själva gör allt vad som står i deras makt att upprätthålla bilden. Hellre än att ta eget ansvar för att barn får Baby Semp 2 som är tillredd på rätt sätt sätter sig Semper på tvären och säger "Nehej vi får inte för WHO-koden." Och ovan nämnda journalister sväljer budskapet med hull och hår.

I själva verket är WHO-koden till för att skydda barn och se till att de får säker mat, både ammade och ersättningsmatade. Det är det övergripande syftet med WHO-koden.

WHO-koden handlar inte om att undanhålla flaskmatande föräldrar information utan tvärt om att se till att föräldrar får relevant information, på rätt språk. Jag har hört mycket stolligt om amning och WHO-koden genom åren men att WHO-koden i sig skulle utgöra en fara för barns hälsa genom att den förvägrar föräldrar information tar nog priset som det dummaste.

När jag var med i Kvällsöppet i måndags poängterade jag att vi behöver ett öppnare klimat i Sverige, en norm som på ett annat sätt än idag är tillåtande, både vad gäller flaskmatning de första månaderna och amning efter ettårsdagen eller på stan. Vare sig vi kämpar för rätt till amningsinformation eller flaskmatningsinformation - vilka båda behövs - så gör vi det ju för barns och familjers bästa. Men då behöver också flaskmatningsföreträdarna se till det gemensamma bästa - oberoende information och tydliga regler. Och sluta gå barnmatsföretagens ärenden.

Länktips: Myter om WHO-koden

Av Marit Olanders

WHO-koden smutskastas på Newsmill av två journalister som borde veta bätttre. Bland annat skyller de på WHO-koden att tillverkarna har otydliga tillredningsansvisningar på förpackningarna. Det skulle alltså vara WHO-kodens fel om ersättningsmatade barn drabbas av undernäring. Jag återkommer om det. Tills dess rekommenderar jag Sagogrynets inlägg Myter om WHO-koden där hon på ett briljant sätt reder ut begreppen.