måndag 20 maj 2013

extremer får andra att känna sig normala

av Julia Ilke

När andra mammor frågar mig hur vi ammar och de hör mina svar är det inte helt ovanligt att jag möts av två stora ögon och sedan ett litet leende. Det är nästan som om jag utifrån kan höra hur deras världsbild raseras och byggs om på nytt under loppet av bara några sekunder. Att detta sker beror på att mina svar inte går i linje med den rådande amningsnormen. Normen som säger att man som god mamma bör helamma 4-6 månader och sedan fasa ut amningen så att barnet klarar sig helt på annan mat ungefär lagom till 1-årsdagen. Nattamma är det heller inte normalt eller nödvändigt att göra från det att barnet är cirka halvåret gammalt. På frågan hur länge vi ska amma svarar jag ”minst två år”, på frågan om annan mat svarar jag ”ja, men bara lite så vi helammar i princip fortfarande” och på frågan om jag får sova på nätterna så är mitt svar att ”han äter som mest på nätterna men det stör mig inte, jag sover vidare”. Två år med amning är otroligt länge för den som tänkt börja fasa ut amningen vid fyra månader och att jag möts av stora ögon är alltså inte konstigt. Det lilla efterföljande leendet anar jag vittnar om ett behov och en längtan efter positiva och trygga förebilder som vågar göra på sitt eget sätt oavsett vad normen säger. Något som stärker denna tes är att det vid flera tillfällen hänt att mammorna en tid senare lite stolt berättar för mig att de också nattammar fortfarande eller att de inte kommer skynda på med smakportioner så länge barnet inte visar mer intresse för det.

Detta får mig att tänka på hur bra det är att ha en variation av förebilder och hur viktigt det är att det tillåts att finnas ”extremer”. Att ta på sig rollen som extrem kan vara utmanande men det är också kul när man ser att det får andra att våga flytta sin ribba. Detta gäller inte bara amning utan även de flesta andra områden i livet. Ta träning som exempel: om medelsvensson springer en mil tre gånger i veckan är det lätt att man känner sig som en träningsfanatiker och till och med blir anklagad för att ha en osund inställning till träning om man vill springa varje dag. Möter man dock en extremsportare som springer tre mil om dagen så känns den egna dagliga milen plötsligt inte så extrem längre. Alla som ammar "extremt" på något vis borde därför våga tala om det, för vår egen skull så klart men också för att våra ”extrema” val kan hjälpa andra att känna sig mer bekväma när de kliver ur sin bekvämlighetszon och gör lite annorlunda.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med. Är dock lite förundrad över hur du (och andra) så tvärsäkert kan säga att ni tänker amma i flera år till. Hur kan ni veta det nu? Hur kan ni säga att ni kommer att trivas med amningen och få det att fungera, så lång tid framåt? Det är det här som JAG personligen tycker är det extrema: tvärsäkra uttalanden om något som man egentligen kan styra ganska lite. Jag talar av egen erfarenhet här: jag tänkte amma minst ett år, men fick ge upp det vid 9 månader eftersom min dotter bet mig så mycket. Försökte alla möjliga sätt jag blev tipsad om, men stod helt enkelt inte ut. Amningen gick från att vara mysig och positiv för vår relation till att bli en plågsam kamp mot varandra. Då var det dags att sluta.
Med barn nr 2 tänker jag istället att jag ska amma så länge det fungerar bra för oss båda!

Julia Ilke sa...

Anonym-Precis som det är inom andra områden tror jag det är bra att ha en bild och ett mål för hur och hur länge man vill amma. Vad denna målbild grundar sig på och byggs upp av är personligt men gällande amning är nog barnets hälsa och välmående en stark drivkraft för många. Alltid när man sätter mål finns det en risk för att det inte blir som man tänkt sig men inte är väl det en orsak för att inte ens ha en målbild? Att förändra sin målbild under resans gång när saker och ting förändras är inte konstigt alls och även om resultatet blir långt från hur man tänkt sig så måste det inte vara ett misslyckande för det.

Anonym sa...

Orkar inte ta rollen som den extrema. Jag skriver endast på anonymt på föräldraforum om hur länge jag ammade mitt barn (ca 7år). Mina närmaste kompisar och min utsprungsfamilj vet att jag ammade mitt barn i minst 4 år. Om någon skulle fråga hur länge jag amamde barnet skulle jag säga drygt ett år.
Helt OT lästips http://www.thealphaparent.com/2013/05/our-masculine-culture-harms.html#comment-form

Anonym sa...

Jag vet inte om jag har upplevt min amning som extrem. Jag tycker faktiskt inte jag har mött så många reaktioner på att jag avviker från amningsnormen. Att jag helammade i sexmånader med trea (har helammat fyra, resp fem månder tidigare) var det ingen mer än bvc som hade synpunkter på. Att Jag långtidsammat två av mina barn har inte väckt så många reaktioner heller faktiskt, mycket färre än jag väntat mig. Och jag har långtidsammat offentligt till två och ett halvt års ålder.

Jag håller med om att en företelse normaliseras i omgivnings ögon desto vanligare den är och det är bra men jag skulle inte vilja säga att man har en skyldighet att visa upp sin amning. För mig är det mycket privat och rör ingen annan. Med detta menar jag inte att jag på något sätt haft svårt för att amma offentligt - tvärtom - kanske just den privata och intima relation helt enkelt dominerat så mycket att omgivningens ev synpunkter inte varit relevanta.Dock pratar jag sällan om min amning med okända. Upp till tvåårshalvtårsåldern har den varit synlig i naturliga sammanhang och det har ju framgått att vi ammar. Att jag inte ammar så det syns längre har att göra med att jag inte vill amma dagtid längre. Inte nattetid heller. Behovet finns inte längre mer än vid nattning och ev en mysstund i vid köksbordet en lördagförmiddag. Jag har alltså inget emot att amma offentligt en barn i treårsåldern men vi är helt enkelt inte i sammangang där det är aktuellt offentligt. Att prata spontant om det känns inte så relevant men på frågor skulle jag svara uppriktigt. Men jag kan inte se hur vi skulle kunna bidra till en bekvämlighetszon på ett naturligt sätt avseende långtidsamningen.

När de är små är det en annan sak, då faller det sig naturligt att amningen ofta är synlig men alla är inte bekväma med att amma offentligt och jag tycker inte att man kan ha det uppdraget som nybliven förälder. Det är självfallet härligt ju fler som vågar och som är bekvämma med offentlig amning men jag tycker inte man kan lägga ett bör i amningen och föräldraskap väljer jag hålla privat. Jag döljer inget men exponerar heller inte för sakens skull.

Amningsbloggen har dock varit min inspirations- och kunskapskälla-:)

Att sprida relvant och intressant fakta om amning och bröstmjölk är ett värdefullt uppdrag!Och självfallet tycket jag inte det är konstigt om någon känner sig manad att amma för att sprida kunskap utan jag bara menar att för många, även vi som är trygga i amningen och långtidsamningen kan det vara så att amningen helt enkelt är privat. Jag vågar tala om den men har inte det minsta behov av det.

Heja, heja amningsbloggen!

Anonym sa...

Jag önskar att jag vågade vara mer öppen med amningen, när den frågan kommer på tal. Vet ju att det finns så mkt positivt med långtidsamning. På 2,5,års kontrollen på BVC berättade jag att vi fortfarande ammar en liten stund morgon och kväll. Varpå jag fick höra att många mammor ammar länge mot sin vilja för att barnen vill, eller oxå ammas barn länge för att mamman vill det mer än barnet vill. Och hur jag tänkte kring detta, och att det faktiskt är tabu att amma så länge. Efter att få höra sånt tystats jag tyvärr ännu mer. När fördomarna till och med frodas bland de som borde ha kunskapen. Hade inte amningsbloggen funnits hade jag säkert tvingat mig till att sluta för ett år sedan...men har som tur är kunskapen idag, och stöd av partner och närmaste familjen! Blir alltid lika glad när någon outar sin långtidsamning dock, så visst har du rätt i att fler borde göra det!

Anonym sa...

Hej anonym 2, jag är anonym 1!

Vad härligt att ni fortfarande ammar! Håll fast vid det NI vill och bry er verkligen inte om andra.

Jag håller som sagt helt med att öppenhet normaliserar men jag vänder mig dock mot borde:-). För en del av oss tillhör amningen och föräldraskapet privatlivet. Jag stöttar och delar gärna med sig till den som vill och skäms absolut i nte för min långtidsamningen men jag väljer vem jag delar mitt privatliv med ochjag kan tänka mig att så är fallet med många av oss som långtidsammar. Jag har dock ammat fritt fram till två och ett halvt så nog har jag outat min amning men helt ofrivilligt:-) bara för att den var en naturlig del av vårt samspel. Vi 3,5 år är det inte en del av vårt samspel att amma när som helst - och det är naturligtvis helt personligt och kanske också något privat, att jag begränsar vår långtidsamning, precis som jag hade begränsat en nappanvädning om vi hade haft det. INte för att lillan är för stor eller så utan bara för att just vårt privata samspel ser så ut. Jag tror därför att oavsett rädsla för att amma öppet eller ej när det gäller småbarnsamning att det ofta inte är självklart att den är synlig och det behöver inte bero på att man döljer den:-).

Men du ska känna dig fri att amma precis som DU vill och du kommer aldrig ångra det! :-)