torsdag 5 december 2013

Om att älska att amma från första stund

av Julia Ilke

Det påtalas ofta att "alla inte kan amma" och att "amningen inte är så himla lätt och självklart." Det är helt sant och många har verkligen några kämpiga månader innan amningen fungerar tillfredsställande. Det finns dock de som har det väldigt lätt och där allt bara funkar som det ska men av någon anledning verkar det som att man som ammande mamma inte får säga det högt. Antagligen för att inte stöta sig med dem som inte haft det lika lätt men jag tycker det är ganska tokigt att det talas så lite om att amning kan vara lika lätt för en del som det är svårt för andra.

Blondinbella blev mamma för några veckor sedan och hon är inte precis känd för att huka sig under Jantelagen. Tvärtom talar hon gärna om sina framgångar och sitt starka självförtroende i hopp om att inspirerar andra att också våga tro på sig själva. Häromdagen skrev hon ett inlägg om första tiden som mamma och hon skriver bland annat att hon älskar att amma och att det gått väldigt bra. Det gläder mig att hon vågar säga att hennes amningen hittills varit problemfri och att hon tror att hennes starka självförtroende är en del av förklaringen. Men det inte sagt att kvinnor som har problem med amningen har dåligt självförtroende men är man trygg i sig själv och tror på sin förmåga att amma så är det i alla fall inte ett minus.

Jag vet inte hur många av Blondinbellas läsare som läser Amningsbloggen och vice versa, kanske inte så många?!, men jag vet att många unga kvinnor ser upp till henne och det hon säger om amning påverkar dem troligen mycket. Undrar när hon skriver sin första mammabok för att peppa andra unga kvinnor att tro på sig själva som mammor? ;)

16 kommentarer:

Emelie med C sa...

Min upplevelse är tvärtom att det enda man blir matad med från början av graviditeten är hur mysigt alla andra tycker det är att vara gravida, hur underbar den första bebistiden är och hur fantastiskt det är att amma. Det jag inte fått berättat för mig är hur fruktansvärt ont det kan göra att amma, först av sammandragningarna i livmodern och sen av ömmande bröstvårtor som inte slutade göra ont förrän efter en dryg månad. DET hade varit betydligt nyttigare för mig att få information om än hur enkelt Blondinbella tycker det är att amma om man bara har rätt inställning. Jag tycker inte hennes texter är det minsta peppande, det jag blir inspirerad av är föräldrar som vågar prata om baksidorna av föräldraskapet och som får mig att känna att det är ok att inte älska allting. Det finns tillräckligt många som spär på den rosamoln-kantade bilden av spädbarnstiden och som får alla oss som inte känner igen oss i den att känna skam och skuld över att inte räcka till och att känna "fel" saker. Det behövs verkligen inte en till sån bok/blogg.
Och till er som tycker att det varit precis sådär enkelt och problemfritt att amma (eller något annat), nej, det är inte det minsta synd om er för att ni känner att ni inte får berätta det. Det är inte ni som behöver stödet...

majken sa...

Jag tycker det är skönt att läsa att fler upplever amningen som jag gjorde. I motsats till Emelie med C hade jag förberett mig smärta, plågor och att bara kanske kunna få till amningen. Sen funkade det perfekt från början vilket fick mig att känna mig onormal/skrytig/fel. Oavsett situation tror jag det är viktigt med igenkänning, vare sig upplevelsen är positiv eller negativ. Så att jag med en positiv(/lätt) amning inte behöver stöd gäller inte för mig åtminstone.

Visst ska vi inte måla allt vad gäller graviditet, amning och barn i rosa fluff men vi behöver heller inte förberedas för det värsta. Jag tror på en bredd av upplevelser och att det är olika.

Amman sa...

Å andra sidan, kan jag tycka att det faktiskt är bra att höra positiva amningshistorier. :)

Jag har nämligen mest stött på problematiska berättelser, både hemma och i media, och tycker att det är skönt med någon som går ut med att det faktiskt kan vara enkelt. Men sen undrar man lite vad det är som gör att vissa har så lätt. Är det för att de är förberedda på att amningen tar mycket tid och kraft? Eller är det så att deras ungar är lugnare och inte ammar så ofta? Men vissa säger ju att allt går bra ändå, även om barnet kan vara krävande.

Vi fick en trasslig start och jag tror att jag nog inte skulle blivit lika engagerad i amningsfrågor om allt bara rullade på från början. Men jag blev inte stressad av andra som hade det lätt. Det gjorde det bara tydligare hur mitt mål skulle se ut. Och eftersom jag inte hade läst något om amning innan var det bara roligt att se hur det skulle gå till. :) Men sen kände jag ofta att det inte var läge att berätta att det gick väldigt bra. Kändes som många inte riktigt förstod hur smidigt det var att amma på natten tex, och många verkar se amningen som en allt för stor uppoffring. Att inte pappa kunde lägga tex tyckte vi aldrig var ett problem. Tvärtom.

Däremot saknade jag att inte få tillräckligt med bra info från vården. Hade sparat många timmars googlande.

Men tror nog att ju mer kunskap om amning man får innan födseln desto bättre för en lyckad amning. Och förstås en tilltro till den egna kroppens förmåga. Inte helt lätt om man som förstagångsmamma får 1000 olika råd och tyckanden från höger till vänster...

Emelie med C sa...

Ja att man inte behöver stöd var lite dumt uttryckt. Alla behöver såklart stöd på olika sätt naturligtvis.
Men jag tycker det blir så fel att prata om hur synd det är om folk som har det "perfekt" för att de inte får prata om det. Lite som att tycka synd om folk som har gott om pengar för att man inte får nämna det utan att någon som har det sämre ställt ekonomiskt tar illa upp. Självklart ska man få berätta om sina positiva upplevelser men det är inte synd om en för att andra blir ledsna och sårade av det.

Anonym sa...

@ Emelie C: "Och till er som tycker att det varit precis sådär enkelt och problemfritt att amma (eller något annat), nej, det är inte det minsta synd om er för att ni känner att ni inte får berätta det. Det är inte ni som behöver stödet..."

Really? Själv skickades jag som förstföderska hem från BB med en oupptäckt höftfraktur efter en traumatisk förlossning, låg i svåra smärtor/förlossningsdepression och tillbringade första bebistiden med att planera hur jag skulle ta livet av mig så fort jag bara kunde stödja på den frakturerade sidan igen. Att amningen kom igång och fick mig att ta till mig barnet var det bästa som hänt mig och enda, absolut enda, orsaken till att jag sitter här idag. Även om det innebar att jag inte kunde ta några värktabletter.
Nästa barn var däremot en barnlek. Då var det bara blödande bröst och amningsstrul, inte ens på samma skala i jämförelse. Skulle jag resonera som dig skulle jag säga att det verkligen inte är synd om de som gnäller om i-lands trivialiteter som fallerad amning, och att det inte är ni/vi som behöver stöd. Men det gör jag inte. Jag har empati för alla, allas upplevelser förtjänas att tas på allvar. Även de som har positiva upplevelser bör få komma till tals. Som positiva föredömmen om inte annat, kanske kan vården lära mer om de som haft det lätt med tex amning. Eller varför det funkar ibland och ibland inte för samma person. Får vi bara höra elände "normaliseras" amnings och förlossningsproblem och ingen lägger fokus på hur bra det kan fungera. Själv hade jag bara hört om elände och trasiga bröst vid amning o kände mig därför som en freak när det funkade.Så alla, även de med lyckade erfarenheter ska ha lika rätt att uttala sig. För vad är alternativet enligt dig? Vilka nyblivna mammor ska ha empatin och tolkningsföreträdet? De med mjölkstockning? De med benbrott? Sfinkelrupturer? Skadade barn? Var drar du gränsen?

Anonym sa...

Ja, låt alla komma till tals! Vi behöver en mycket bredare bild av vad föräldraskapet är, och vi behöver få veta att det är olika för alla och man kan inte på förhand veta hur det blir för just mig. Bara så tror jag vi kan komma bort från de skeva bilder många har när barnet kommer. Jag hade hört så mycket negativt om amning att jag var mer eller mindre inställd på att det inte skulle funka. Dröm om min förvåning när det, förutom ömma bröstvårtor de första veckorna som ingen berättat om, funkade klockrent! Men jag måste förstås alltid vara oerhört försiktig när jag pratar om det för tänk om jag trampar på någons ömma tå.

Själv har jag dock inte lyckats föda mina barn vaginalt, kejsarsnitt med alla tre. Så jag borde väl vara världens mest misslyckade kvinna. Men det är jag inte, tänker aldrig så. Jag fick ju mina barn, det är det enda som är viktigt

Anna E

Anonym sa...

Anna! Själv har jag fött två barn utan smärtlindring men betraktar inte kejsarsnitt som något mindre fint på något sätt. Föder jag barn igen skulle jag mycket hellre insistera på kejsarsnitt i ett tidigt skede än att riskera att barnet och jag skadas om något trasslar. Skulle gärna se att alla som vill fick kejsarsnitt beviljat utan tjafs, utan att behöva gå halva graviditeten och frukta förlossningen i dagens kaosvård. Så alla kejsarsnittsmammor där ute, stå på er! /Emma

Emelie med C sa...

Om du läser mitt svar till Majken ovan så ser du att jag redan bett om ursäkt för min klumpiga formulering och förklarat vad jag egentligen menar. Jag har aldrig sagt att bara vissa personer ska få uttala sig om sina upplevelser, den tolkningen har du gjort själv och jag ångrar att jag formulerade mig så otydligt för jag tycker detta är så viktigt. Min poäng är alltså att om någon blir ledsen/arg/provocerad för att man berättar om hur smidig och problemfri ens amning varit så kan man välja att antingen bli upprörd över att man inte får uttrycka sig som man vill eller så kan man fundera över varför den här personen mår så dåligt av det man säger. När det gäller just amning tror jag verkligen inte det är en slump att det är ett så känsligt ämne.
Jag menar alltså inte att man ska hålla tyst om sina positiva upplevelser, men man kan välja att bemöta upprörda reaktioner med förståelse istället för att lägga fokus på sin egen rätt att uttrycka sig. Sen är ju det lättare sagt än gjort för som du skriver så har vi ju alla våra egna problem som lätt tar vårt fokus. Men det är just därför jag tycker det är så himla viktigt att prata om precis det. Som jag skrev först så är min upplevelse att det bara pratas om hur mysigt och gulligt det är med bebisar och vill man ha nån annan information så får man söka upp den själv.

Amman sa...

@Emma

Jag gjorde kejsarsnitt och hade mycket hellre fött vaginalt. Tycker det är fel att uppmuntra mammor att göra kejsarsnitt pga andra orsaker än det som behövs akut. Det är en stor operation med många risker och återhämtningen är så mycket längre än vid vaginal förlossning. Än idag har jag knappt känseln kvar där snittet lades för nästan 2 år sen. Även amningen kan påverkas negativt. Det är inte heller optimalt för barnet att födas med kejsarsnitt och vi väntade in i det sista, just för barnets skull.
Tycker mig märka tendenser att fler vill välja kejsarsnitt pga rädsla för vanlig förlossning. Där måste nog mer info fram vad som verkligen gäller vid kejsarsnitt och vad det innebär, både för mamman och barnet. Men med det sagt är ju alla typer av förlossningar lika mycket värda i slutändan. :)

Anna sa...

Känner så igen mig! Ingen fraktur men en ruptur som vägrade läka. Och det enda som fungerade som det skulle var amningen! Utan den vet jag inte alls hur det gått med såväl anknytning som skötsel. Och ibland känns det mer okej att prata om skadorna än hur skönt det är med en fungerande amning.

Visst finns det tillfällen osv men i vilken utsträckning? Jag förstår att det är jobbigt med en förlorad amning. på samma sätt som jag hade velat ha en komplikationsfri förlossning, men det är ju då jag suger åt mig positiva berättelser inför nästa gång! Speciellt de som haft samma förlopp och sedan haft fantastiska förlossningar efteråt. Det ger mig styrka!

/Anna F

Emelie sa...

Hej Emelie. Jag håller helt me dig i det du beskriver ovan! Jag hade önskat att någon sagt att det KAN vara jobbigt att aldrig få sömn, att amningen krånglar eller att det gör ont. Jag blev istället mamma och kände mig så misslyckad som inte "fick ihop det" lika fantastiskt enkelt som alla mammablogare. Idag förstår jag bättre och förstår att det är olika för alla. Alla mammor gör sitt bästa! Och många som har det tufft, har det INTE tufft bara för att de inte har "rätt inställning". Alla mammor är duktiga som viker hela sitt liv åt sina nyfödda barn. Och de mammor som behöver kämpa (av olika anledningar) borde få stöttning och få höra hur duktiga mammor det är trots att det är tufft! Jag fick ständigt höra "va ni gnäller, hur svårt är det?" när jag sov två timmar per natt i ett halvår på grund av bebis med magbesvär. Hur mycket bättre hade jag inte känt mig om EN person kunde säga "bra jobbat! Snart vänder det!" Och inte sagt att det var min inställning det var fel på. Alla har det olika!

Anonym sa...

Emma, jag tycker inte alls att alla som vill ska få kejsarsnitt beviljat i ett nafs. Som Amman skriver är det en stor operation med risker. Mitt första snitt var på medicinsk indikation. När jag skulle försöka föda mitt andra barn sprack min livmoder under förlossningen. Det är ett livshotande tillstånd för både mor och barn, men som tur var gick det bra för oss båda. Mitt tredje barn föddes med planerat snitt för att inte riskera att livmoderns ska spricka igen. Tre barn räcker för mig men en fjärde graviditet hade absolut inneburit en risk för att livmodern skulle spricka igen och gör den det innan man hunnit till sjukhus dör barnet med största sannolikhet och för mamman kan det bli samma sak om man har otur. Så nej, vi ska inte alls låta alla som vill bli snittade. Däremot måste man bli bättre att informera om förlossningar och det måste finnas kunskap och tid för att ge vård så exempelvis risken för sfinkterruptur vid vaginal förlossning hålls nere.

Jag har aldrig känt mig som en sämre mor för att jag inte kunnat föda vaginalt (det ultimata beviset på att man är kvinna enligt många). Men vet andra som gjort det. Vad jag ville säga med mitt inlägg var att det vore underbart om vi rent allmänt kunde komma bort från prestationstänket när det gäller förlossning, amning och föräldraskap. Det är tillräckligt mycket som kan vara tufft med att vara förälder utan den där prestationsångesten.

Anna E

Anonym sa...

@ Amman: Jag brukar ofta hålla med dig men just här tycker vi olika. Först och främst önskar jag verkligen att alla som vill och kan ska få bästa tänkbara förutsättningar att föda vaginalt, synd att det inte blev så i ditt fall. Det säkraste sättet att föda för mor och barn är precis som du säger en vaginal förlossning där allt går bra. Det näst säkraste är planerat snitt. Med det i bakhuvudet bör man i min värld göra allt i sin makt för att säkerställa att barnet föds på ett för barnet och kvinnan säkert sätt som möjligt. Bägge sätten att föda på har sina risker. Kejsarsnitt är förvisso en bukoperation men hurvida det tar längre tid att hämta sig från kejsarsnitt än en vaginal förlossning beror på hur bra den vaginala förlossningen går. Vissa får kvarstående men av sådana också, det ska man vara ärligt och tillstå.

"Tycker mig märka tendenser att fler vill välja kejsarsnitt pga rädsla för vanlig förlossning."
Tror du har rätt där, som vården ser ut idag är det inte så konstigt. Tycker kvinnans rädsla ska tas på allvar. En livrädd föderska är en riskfaktor i sig.

"Där måste nog mer info fram vad som verkligen gäller vid kejsarsnitt och vad det innebär, både för mamman och barnet."
-Visst ska man informera om alla för och nackdelar med kejsarsnitt. Om att även en planerad vaginal förlossning kan sluta med snitt osv. Men jag tycker även att man ska vara ärlig och tala om hur förlossningsvården ser ut idag på många håll i landet. Har man tur får man hjälp av en legitimerad barnmorska. Har man otur får man i stort sett klara sig själv. om man nu har tur att ens kvala in på en plats på en förlossningsklinik i tid vill säga.. // Emma

Anonym sa...

@ Anna E: Fast vad är "beviljat i ett nafs?" Som det ser ut idag kan vi inte ens säkerställa att en födande kvinna får komma in till förlossningen i tid och där får hjälp med av en barnmorska att föda. Vi kan inte ens garantera att det finns personal nog att kolla av CTG/fosterövervakningen centralt. Hur säkert är det egentligen? Vill man ha ner snitten är det där man ska börja anser jag.

Du har helt rätt i att snitt är en bukoperation med tillhörande komplikationsrisk. Det du tar upp med livmoderruptur är helt klart en allvarlig nackdel för snittade som bör ingå i informationen. Känner till ett fall med tragisk utgång på ett mindre sjukhus i bekantskapskretsen. Har för mig att man förr alltid rekommenderade planerat snitt i god tid innan vid efterföljande förlossningar just pga den risken. Skulle vara interessant att höra av någon från vården varför man har gått ifrån det egentligen?

För att även jag sammanfatta mitt inlägg så vill jag först och främst hålla med dig om att prestationstänket måste bort. Men min poäng är 1. Vården måste förbättras så att kvinnor får optimalt hjälp och stöd till en vaginal förlossning. Så är det inte idag. Då kommer majoriteten att välja det.
2. Även med optimala förhållanden kommer en liten, liten andel kvinnor sannolikt att vara så rädda att de vill ha snitt ändå, trots information om nackdelarna. Låt då dessa få löfte om det tidigt i graviditeten så att de slipper gå och oroa sig i månader som nu, tycker jag. Med det sagt så har jag själv fött vaginalt och utan speciellt mycket hjälp av barnmorskor eller smärtlindring, med varierat resultat. Men jag har full empati för de som inte kan tänka sig att föda vaginalt och föredrar kejsarsnitt. Tycker även förlossningsrädda ska respekteras. Ibland känns det som att vissa människor värderar snitt där planerat snitt utan tvingande medicinska skäl ses som "sämre". Det är jag emot, även om jag personligen har fött vaginalt förstår jag om alla inte fixar det, speciellt i dagens vårdstress.//Emma

Maja sa...

Jag tycker det är viktigt att få höra vanliga amningshistorier. Både där allt är frid och fröjd och där det varit mer problem. Om man hör många "lättsamma" amningsberätelser ökar chanserna att man själv förväntar sig en god amningsperiod vilket i sin tur ökar chanserna att det går som man förväntat sig.
Och det är viktigt att höra lite om problem som kan komma för att veta när det kan bli problem för att upptäcka i tid och veta vart man kan få hjälp osv.
Så tror och tycker jag.

Elin Hagberg sa...

Jag tycker nog jag fick höra alla möjliga amningshistorier när jag var gravid, både positiva och negativa. Det obehagliga var två män som med allvarlig min gav mig rådet att inte kämpa med några amningsproblem för pappans skull, ger man ersättning så får ju pappan det mycket bättre. Jag uppfattade det väldigt obehagligt och kvinnofientligt faktiskt. Min man har dessutom en väldigt bra relation till vår dotter trots att jag ammar.